Fru talman! Jag har varit med så pass länge att jag var med och fattade beslut om att göra barnkonventionen till svensk lag. Det är en dag jag alltid kommer att bära med mig. Då hade vi en vision om att Sverige var – och skulle förbli – ett land som låg i framkant när det gäller barns väl och ve.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag bara några år senare skulle behöva försvara dessa rättigheter. Jag trodde inte att det som skulle skilja oss åt skulle vara huruvida den rätten skulle gälla alla barn eller inte. Men det vet jag nu. Under den här regeringens ledning har barns grundläggande rättigheter satts i kraftig gungning. Med gängvåldet som sköld har regeringen gjort en tydlig skillnad i att barns rättigheter är olika för olika barn. För vissa är de helt befästa och för andra helt skrotade.

Vi ser utvisningar av barn, barn som nu ska sitta i fängelse, reformer som ökar barns fattigdom och ekonomiska satsningar som går till vissa barn men inte till andra barn. Fler barn vräks. Fler barn lever i ekonomisk och social utsatthet. Det är inget vackert facit av fyra år med Tidöregeringen.

Fru talman! I den senaste fattigdomsrapporten, som nämndes tidigare, visar siffror på en varaktig ekonomisk utsatthet för barn till ensamstående föräldrar med låga inkomster. Var fjärde ensamstående förälder har blivit skuldsatt. Hälften har haft svårt att köpa näringsrik mat, och drygt varannan har haft svårt att köpa nya kläder till barnen som passar årstiden. Andelen ensamstående som blivit betalningsskyldiga efter att ha missat en räkning har fördubblats sedan 2023, från 13 till 29 procent.

Även om regeringen inte kan hållas ansvarig för världsekonomin måste den hållas ansvarig för hur den möter inflation och prisökningar. I stället för att stötta straffar den de mest ekonomiskt utsatta: barnen som behöver mat, bostad, trygghet och fritid.

Regeringen målar upp en bild där fattiga familjer egentligen inte är fattiga utan lever gott på skattebetalarnas bekostnad samtidigt som de skötsamma grannarna går till jobbet och gör rätt för sig. Med denna lögn som grund driver regeringen vad som kan bli en av de reformer som ökar barnfattigdomen allra mest: ett bidragstak som aktivt riskerar att försätta barn i ekonomisk och extrem utsatthet.

Jag har en helt annan vision. I mitt Sverige ska barn prioriteras. Barn ska inte behöva bära ansvaret för vuxnas misslyckanden. Vi i Vänsterpartiet vill i stället bygga ett fundament som ger barn möjlighet att blomma ut och där trygghet, mat, utbildning, hälsa och skydd är självklara delar av deras liv.

Vi vill göra en omfattande satsning för starkare välfärd och en tryggare livssituation med ett jobb att gå till, en bostad att bo i och en stark ekonomi. Förutom det vill vi stärka barns rättigheter. Vänsterpartiet vill införa barnrättsbudgetering, alltså ett verktyg som gör det möjligt att följa statens budget och dess prioriteringar ur ett barnrättsperspektiv. Det är ett sätt att säkerställa att resurserna går dit där de behövs mest och att barns rättigheter får genomslag i praktiken. Vi vill också att Barnrättsdelegationen ska få ett tydligare uppdrag att samordna och följa arbetet med barns rättigheter på lokal, regional och nationell nivå.

Offentlig verksamhet som rör barn måste inkludera tydliga mål kopplade till barnkonventionens genomförande. Fokus ska vara barnets bästa, barns delaktighet och inflytande samt krav på respekt och omsorg. Varje kommun bör ha en övergripande strategi för att implementera barnkonventionen. Reformer som rör barn i samhällets vård bör alltid utvärderas med en samlad barnkonsekvensanalys för att man ska kunna förstå effekterna på barn.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har ryggrad kvar för att stå upp för att barn inte ska växa upp i fattigdom. Vi, liksom forskningen, vet att det är en av de största riskfaktorerna för utsatthet. Det handlar också om grundläggande anständighet. Barn ska mätta i magen kunna rusa iväg från hemmet på väg till skolan eller en fritidsaktivitet i kläder som passar årstiden. Det är motsatsen till den politik vi ser i dag.

Vi vill omedelbart inrätta en handlingsplan mot barnfattigdom och se över försörjningsstödet så att det faktiskt ger det ekonomiska skydd som lagen föreskriver.

Fru talman! I tolv år har jag med fasa följt placerade barns verklighet. I dag finns det inte en enda tung instans som inte kritiserar Sveriges barn- och ungdomsvård. Samhället får från ax till limpa kritik av Ivo, JO, Barnombudsmannen, riksdagen, Institutet för mänskliga rättigheter, FN och barnrättsorganisationer och så vidare. Kritiken gäller från tiden innan ett barn blir föremål för samhällets vård tills att samhället – vi – helt tar över den.

Vi brister i att agera i tid, vi lyssnar inte på barnen, vi gör inte tillräckliga bedömningar, vi följer inte upp placeringsbeslut, vi informerar inte om rättigheter och vi låter kriminella driva HVB-hem. Barn bor i smutsiga och livsfarliga lokaler och utsätts för sexuella övergrepp. Barn utsätts för våld av statens personal, och barn tar sina liv i samhällets vård.

Vi är många som länge har kämpat för att stoppa missförhållanden på Sis. För tre år sedan trodde jag att vi äntligen hade nått seger och att vi skulle ge upprättelse för barn som samhället utsatt. Jag trodde i min enfald att regeringen menade allvar när de lyfte vårt krav om att reformera hela barn- och ungdomsvården, men jag hade uppenbarligen fel. Vi har nämligen inte ens fått en utredning. Vi har fått nya sluttider och en ny utredare, men kvar är Sis i exakt samma form, kvar är barnen som fortfarande blir utsatta för missförhållanden och kvar är bristerna och övergreppen.

Regeringen har med sin andra hand dock fullt upp. Just nu pågår en av de mest barnrättsvidriga reformerna i Sveriges moderna historia. Runt om i landet byggs fängelser för 13-åringar. Vi ser hur celler anpassas för barn och nallar tas fram. De är anpassade för att barnen inte ska skada sig själva eller någon annan. Fångkläder sys upp i storlek 152, och tyngdtäcken tas fram för att dämpa de inlåsta barnens förväntade ångest.

Fängelserna byggs inte för att hjälpa barn ur kriminalitet, för all expertis och erfarenhet visar att det inte fungerar så. De byggs inte heller för att skydda samhället från brott, för då skulle insatserna rimligtvis sättas in innan brott begås. De byggs för att straffa barn för att vuxna inte har gjort sitt och för att politiken inte har gjort sitt.

Samtidigt har regeringen inte ens lyckats presentera konkreta förslag för de reformer som faktiskt skulle ge barn skydd, stöd och vård. Här blir det tydligt att handling säger mer än ord. Vi befinner oss nu i en Kafkalik situation, där det kan ta många år innan vi eventuellt får en fungerande barn- och ungdomsvård på plats, men redan i sommar kan barn fängslas. I stället för att utveckla de nya vårdformer som behövs tvingas vi återigen lappa och laga ett trasigt system.

Vi ger dock inte upp. Nu måste vi verkligen säkerställa att avskiljningarna fasas ut och att riksdagens löfte blir verklighet. Vi måste öka bemanningen på Sis, och vi måste se till att personalen får rätt kompetens och stöd. Myndigheten måste lära av fungerande Sis-hem och implementera dessa som modeller för hela verksamheten.

Vi måste ha tydligt ansvarsutkrävande, och de som begår övergrepp eller inte agerar på brister ska inte kunna stanna kvar i tjänst. Barn måste redan vid inskrivning få tydlig kunskap om sina rättigheter, om vad personal får och inte får göra och om möjligheten att klaga på missförhållanden.

Det är dock inte bara när det gäller Sis vi måste agera. Vi vill att HVB-hem inte ska drivas i privat regi utan i verksamheter med full insyn och kontroll. Vi vill att Barnombudsmannen ska ges rätt göra oanmälda besök, och vi tycker att det vore snyggt om förslagen i HVB-utredningen genomfördes skyndsamt.

Inte ett enda barn ska placeras i händerna på kriminella eller utsättas för våld och övergrepp. I stället ska deras säkerhet och vård prioriteras, och politiken ska leva upp till de löften vi givit om barns rättigheter. Barn ska inte straffas. De ska ha trygghet, skydd, vård, utbildning och en skälig levnadsstandard.

Vi vill att Sveriges ska bli ett föredöme när det gäller barns rättigheter och att alla barn oavsett bakgrund ska få såväl rättigheter som möjligheter.

Fru talman! Om några månader är det val. Jag vågar tro att väljarna då tänker till lite och med öppna ögon ser på det som faktiskt händer här och nu.

I Vänsterpartiets Sverige gör vuxenvärlden sitt jobb först – inte för att vi tycker att det låter bra utan för att det ger resultat. För att stoppa ett barn från att ta ett vapen i sin hand måste samhället och våra vuxna erbjuda en varm och bestämd hand att sätta i vapnets ställe. Anledningen till att man beslutar att göra en konvention till lag är faktiskt att den inte ska vara valbar. Då krävs att man står upp för barns rättigheter även när det blåser riktigt kallt. Det modet har vi.

Jag yrkar bifall till reservation 13.