Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag vill prata om hur det faktiskt är att leva med en synskada och den gällande lagstiftningen vi har i Sverige i dag. När jag möter personer berättar de nämligen att det är väldigt svårt att läsa en busstidtabell, att det är svårt att se när bussen kommer och att det är näst intill omöjligt att springa till en hållplats när bussen inte väntar. Vi vet att kollektivtrafiken ofta inte fungerar för den som inte ser.

Om bussen inte väntar, om byten inte funkar och om informationen inte är tillgänglig blir färdtjänsten det enda rimliga komplementet. Utan den blir det väldigt svårt att leva, verka och arbeta i det svenska samhället.

När jag träffar de här personerna är det inte en eller två som uttrycker detta. Det är flera personer med synnedsättningar som berättar om liknande saker. Det här är ett mönster. Människor hamnar i kläm mellan kommun och region, mellan färdtjänst och ledsagning. Det som händer är att vi pekar på varandra om vems ansvar det egentligen är att tolka lagstiftningen.

Egentligen är det väldigt enkelt. De här människorna begär inte mycket. De ska kunna ta sig till jobbet, och deras vardag ska fungera. Det är allt.

Fru talman! Det allvarliga i interpellationen är att vi inte behöver gissa oss till det här. Trafikanalys har redan visat att tillämpningen av färdtjänsten har glidit bort från lagens intentioner. På många sidor i utredningen analyseras utvecklingen av rättspraxis och tillämpning. Den visar alltså hur tillämpningen faktiskt ser ut i kommunerna. Det finns ett omfattande underlag för detta. Det finns statistik, och det finns analys. Och slutsatsen blir tydlig: Systemet fungerar inte som det är tänkt.

Trots detta väljer regeringen att inte agera. Man väljer att utreda vidare. Det är här den politiska frågan uppstår. När man vet att det i dag finns människor som nekas färdtjänst trots omfattande behov och när man vet att tillämpningen inte följer lagens intentioner men ändå avstår från att lägga fram ett förslag anser jag att det inte längre är en fråga om kunskap. Det börjar bli en fråga om politisk vilja.

Ministern säger att han ser allvarligt på detta. Om man ser allvarligt på att människor förlorar möjligheter att leva, verka och arbeta i ett samhälle agerar man. Man håller inte kvar en grupp människor i en orättvis situation år efter år med hänvisning till att frågan bereds.

Därför är min fråga till ministern väldigt enkel: Hur länge anser regeringen att personer med synnedsättning ska behöva leva med ett system som man själv vet inte fungerar innan man går från utredning till faktisk handling?