Fru talman! Jag tycker att det börjar bli väldigt tydligt vad den här debatten handlar om – inte om underlag, analys och beredning utan om politisk vilja. När regeringen säger att färdtjänsten måste utredas ytterligare måste man sätta det i relation till hur regeringen agerar i andra frågor. Där ser vi något helt annat.

När regeringen förändrar akassan och försämrar för människor går det att fatta beslut utan att hänvisa till allt som måste utredas i flera år. När regeringen driver fram förslag om angiverilagar är den beredd att gå vidare trots omfattande kritik och stora frågetecken kring konsekvenser. När regeringen föreslår förändringar i högkostnadsskyddet är det ingen beredningsprocess som lyfts fram som ett hinder. När regeringen lägger om biståndet går det att fatta beslut snabbt, trots att konsekvenserna blir dramatiska och långtgående.

Mönstret är tydligt när man tittar på den här regeringen. När den vill fatta ett beslut gör den det. Då är beredningstiden inte ett problem, remisskritik inte ett hinder och ytterligare utredningar inte nödvändiga, oavsett vad andra säger. Men i den här frågan, där man har chans att stärka rättigheterna för personer med synnedsättning, blir plötsligt beredningen avgörande. Då måste vi veta mer och utreda mer, fast frågan redan är välutredd – det underlag som finns räcker inte.

Fru talman! Det är just det här som är kärnan. Vi vet att underlaget finns. Trafikanalys har redan analyserat rättspraxis, visat på skillnader i tillämpningen och konstaterat att lagen inte fungerar som avsett. Det här är egentligen inte en fråga där regeringen saknar kunskap. Det är en fråga där regeringen väljer att inte agera på den kunskap som redan finns. Då blir beredningen inte ett tekniskt argument utan ett politiskt argument – ett sätt att motivera att man inte gör någonting.

Fru talman! Det är därför svårt att förstå ministerns resonemang. Samma regering tvekar inte att gå fram snabbt i andra frågor. Men här, där man kan lösa ett tydligt strukturellt problem, väljer man att avvakta. Det är inte försiktighet som lyser fram, utan det är brist på prioritering. Låt oss vara ärliga: Den här debatten handlar inte om att regeringen inte kan agera utifrån det underlag man har utan om att regeringen inte vill agera.

Men om det nu är så att det råder brist på underlag: Vad exakt är det som ministern och regeringen behöver veta utöver det som Trafikanalys redan har utrett gällande tillämpningen av lagen?