Fru talman! I närtid har jag träffat Synskadades Riksförbund i Uppsala och deras ordförande här i riksdagen. På dessa möten fick jag viktiga medskick, som jag vill framföra i dagens debatt och till statsrådet.

Färdtjänsten är en av de absolut viktigaste individuella stödsatsningarna för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna röra sig i och delta i samhället som andra och för att de ska kunna arbeta, studera eller utföra sysslor i vardagen.

Så är det tyvärr inte i dag. En orsak är, som nämnts tidigare, att lagen tillämpas allt snävare, vilket gör att allt färre får färdtjänsttillstånd. Detta beror inte på ändrad lagstiftning utan på ändrad rättspraxis, som olika huvudmän förlitar sig på olika hårt. Det skiljer sig även väldigt mycket åt mellan olika delar av landet. Gemensamma kvalitetskrav för färdtjänst saknas. Det leder till att färdtjänsten kan användas olika beroende på var i Sverige man råkar bo. Det här är allvarligt. Det har gått så långt att personer förlorat sina jobb på grund av utvecklingen.

Statsrådet har uttalat att detta är olyckligt, och jag instämmer verkligen i det. Men när man som minister ser en utveckling man inte är nöjd med gäller det att agera. Problemet hade som sagt kunnat avhjälpas om man gjort verklighet av de förslag som Trafikanalys lämnade våren 2023 – i morgon tror jag att det är exakt tre år sedan. Trafikanalys kom fram till att lagstiftningen är bristfällig och att det behövs förtydliganden av vilka kriterier som ska gälla för färdtjänst. Detta har även flera berörda förbund påpekat, bland annat Synskadades Riksförbund, vars medlemmar berörs av den här frågan – många drabbas hårt.

Men Trafikanalys förslag får ligga och damma i en skrivbordslåda. Regeringen påstår att det behövs mer kartläggning. Den kartläggningen hade kanske kunnat genomföras tidigare i så fall. I stället drar regeringen ut på detta och inväntar svar i januari 2027, det vill säga efter valet. Många drabbade känner att man utreder saker som man redan vet. Tiden går medan allt fler människor drabbas. Vissa blir av med den färdtjänst som de haft under större delen av sitt liv.

Vad väntar regeringen på? Förra fredagen sa statsrådet att man behöver nya siffror – statistiken har blivit förlegad, och det är vad som kan förväntas när åren går. Det finns dock frågor som regeringen har berett mycket snabbare. Vi ska öppna riksdagen i sommar för att bereda frågor som berör rättspolitik och migrationspolitik. Det brukar vi inte göra. Sommaren är egentligen tänkt till valrörelse, men dessa produkter läggs fram efter propositionsstopp. Detta gäller dock inte frågan om färdtjänst. Det är märkligt att man hinner med flera propositioner, bland annat om serveringstillstånd, men inte hinner ta fram kompletterande underlag för att rättssäkra bedömningen av färdtjänst. Där tar det många år, och känslan är såklart att det inte är en prioriterad fråga för regeringen.

Mina frågor till statsrådet är därför: Vad vill statsrådet säga till den som har förlorat sin färdtjänst? Tänker ministern göra något för att stoppa denna utveckling före januari 2027?