Herr talman! I valrörelsen 2022 lovade Ulf Kristersson att han skulle få ordning på Sverige. Han skulle få ordning på klimatet, brotten och jobben. Efter tre år med Tidöpartiernas ekonomiska politik kan vi konstatera att den ordningen har uteblivit. Hushållen ser i stället negativt på sin ekonomi, särskilt de med lägre inkomster. Arbetslösheten befinner sig på rekordnivåer. Välfärden har satts på svältkur, och politiken har aktivt höjt utsläppen. Vårdköerna fortsätter att växa. Kriminaliteten kryper tyvärr allt längre ned i åldrarna, och skolan saknar de resurser som krävs för att ge alla barn en bra och rättvis start i livet. Vi är dessutom på väg att missa alla våra klimatmål. Det byggs i princip inte längre någon vindkraft i Sverige, och den gröna omställningen har slagits sönder. Detta är ett dystert facit som kommer att stå Sverige dyrt.

Tidöpartiernas ekonomiska politik har varit både ineffektiv och orättvis. Skattesänkningar för höginkomsttagare har prioriterats framför åtgärder som verkligen hade gjort skillnad för dem med små ekonomiska marginaler. Man har i stället från regeringens sida gjort rika rikare och fattiga fattigare. Det är ett dubbelfel. Att satsa på att stärka hushåll med små marginaler är rätt i sig, men det är också det som behövs för att sätta fart på konjunkturen. Vi vet ju att det är pengar i plånböckerna hos dem som har det tufft som sätter fart på hjulen i ekonomin.

På finansministern låter det i stället som att svensk ekonomi var på rätt köl innan Trumpadministrationen började härja med sina tullutspel och att det här misslyckandet egentligen inte är hennes. Men det stämmer inte, för samtidigt som arbetslösheten ökar i Sverige sjunker den i Europa. Lågkonjunkturen blir alltså alltmer hemkokt, och ansvaret vilar tungt på regeringen.

Det vi ser i den här budgeten är därför totalt otillräckligt. En ineffektiv konjunkturpolitik i kombination med en förlegad arbetsmarknadspolitik har visat sig helt förödande för svensk arbetsmarknad. För att fler ska få chansen att komma i arbete behöver det satsas betydligt mer på utbildning och en förbättrad matchning i stället för att man straffar ut dem som har blivit av med jobbet.

Ett osäkert omvärldsläge ställer krav på ett politiskt ledarskap som klarar av att sätta in rätt reformer i rätt tid. Elisabeth Svantesson har gjort nästan helt tvärtom. Nu försöker regeringen skyla över sina misstag och påstå att man tacklat lågkonjunkturen. Det är inte helt seriöst.

Klimatförändringarna är på allvar. Då måste en av huvuduppgifterna för den ekonomiska politiken vara att skapa förutsättningar för en rättvis grön omställning i hela landet – en omställning där vi bryter vårt fossilberoende och ser till att alla ges rätt förutsättningar för att vara en del av lösningen. Också detta misslyckas den här regeringen totalt med, och nu har vi fått Tidöpartiernas klimatsvek svart på vitt.

Att den här regeringen inte sänker utsläppen borde kanske inte förvåna någon. Men regeringen försöker också blanda bort korten och få oss att tro att de har klimatarbetet under kontroll. Inget hade kunnat vara mer fel. Klimatkrisen accelererar, och den här regeringen eldar på. I budget efter budget har man satsat mer på åtgärder som bromsar omställningen än på sådant som främjar den. Man har lagt krokben för utbyggnaden av vindkraften. Man har gjort det dyrare för vanligt folk att byta till elbil. Man har tvingat fram nedskärningar på kollektivtrafiken runt om i landet och kraftigt minskat skyddet av skog. Man har slaktat reduktionsplikten och ökat andelen fossilt i drivmedel. Man har stoppat klimatkrav vid offentlig upphandling och nybyggnation. Man har tagit bort stöden till energieffektivisering. Man har stoppat utbyggnaden av nya stambanor och avskaffat flygskatten.

Den här regeringen visar alltså inte ledarskap, utan den visar uppgivenhet. Sverige förtjänar bättre än en regering som släpper taget om framtiden. Vi vet alla att vi kan ha en rättvis klimatomställning samtidigt som vi skapar trygghet och framtidstro. Vi vet att det går, för med den förra regeringen, där Miljöpartiet var med, såg vi att utsläppen minskar när politiken väl styr åt rätt håll. Det är alltså inte klimatmålen som är omöjliga, som den här regeringen har gett uttryck för. Det är helt enkelt regeringens politik.

Herr talman! Det är dyrt att vara svensk. Det var många högerpolitiker som konstaterade detta i förra valrörelsen, och ännu dyrare skulle det bli med Tidöpartiernas ekonomiska politik, visade det sig. Under åren som har gått har inte mycket förbättrats, men en hel del har blivit sämre. Efter tre år verkar dock en del av verkligheten ha hunnit i kapp Elisabeth Svantesson.

Det är bra och välkommet att regeringen i den här budgeten går fram med reformer som kommer att ge barnfamiljer bättre förutsättningar. Men inte ens detta lyckas man riktigt med på ett ärligt och rakt sätt. Man går förvisso fram med ett höjt bostadsbidrag, men för dem som behöver det som mest blir det i praktiken inte en höjning utan en sänkning. Från och med juli i år har bostadsbidraget sänkts med 2 100 kronor i månaden för vissa familjer. Och nu slår regeringen på stora trumman för en höjning med upp till 1 000 kronor. Men faktum är alltså att bostadsbidraget för barnfamiljer som befinner sig i en tuff ekonomisk situation kommer att vara betydligt lägre nästa år än det var förra året. Det är att köra bergochdalbana med ekonomiskt utsatta barnfamiljers ekonomi.

Dessutom går man nu helt skamlöst fram med en fattigdomsreform som man kallar för ett bidragstak men som inte kommer att göra något mot arbetslösheten utan bara göra människor i ekonomisk utsatthet ännu fattigare. Detta är ytterligare ett förslag från Tidöregeringen som blivit sågat jäms med fotknölarna av experterna. Men det fortsätter att försvaras med tomma ord om rättvisa.

Samtidigt går välfärden på knäna och lider av resursbrist. Kommuner larmar om att det behövs mer statliga pengar för att de ska klara av sitt uppdrag – att skolorna behöver mer resurser för att klara av att ge alla barn och unga en rättvis start i livet och att vården behöver mer resurser för att finnas i hela landet och ge alla patienter en god vård och alla dem som jobbar i vården en bra arbetsmiljö.

Jag vill avsluta med en utblick. I världen befinner sig fler människor än någonsin på flykt. Såväl demokrati som mänskliga rättigheter är på tillbakagång. I Gaza pågår ett folkmord.

Det går att driva en ekonomisk politik som gör att det blir bättre för fler, inte bara här i Sverige utan för människor världen över, och ger dem en möjlighet att bygga sina liv fria från våld, förtryck och fattigdom. Men i stället för att stå fast vid den svenska prioriteringen fortsätter den här regeringen under hela mandatperioden att backa från globala åtaganden och minska svenskt bistånd.

Men vi kan betydligt bättre än så. När det rör vårt civila, militära och ekonomiska stöd till Ukraina är vi eniga. Ukraina ska få vårt fulla stöd så länge det behövs. Det är en styrka för oss som land att vi är överens om detta.

Jag önskar dock att vi kunde vara lika eniga om hur viktigt också ett starkt globalt utvecklingssamarbete är för vår säkerhet. Att investera i exempelvis klimatanpassning, konfliktförebyggande, demokratistärkande och hälsobistånd ökar trygghet och välstånd och bidrar faktiskt till en mer stabil värld. Ett starkt bistånd är därför en helt nödvändig säkerhetspolitisk investering och en moralisk plikt för ett rikt land som Sverige.

Sverige behöver en ny inriktning för den ekonomiska politiken och en ny rödgrön regering som får ordning på Sverige. Efter tre år med Tidöpartiernas politik har välfärden urholkats och den gröna omställningen slagits sönder. Men vi kan bygga ett annat Sverige. Vi kan bygga ett Sverige som ställer om, skapar nya arbetstillfällen och har en välfärd som det går att lita på – till alla, för alla och tillgänglig i hela landet.