Herr talman! Att vara finansminister är en roll som förpliktar. Jag vet hur ansvarsfullt det kan kännas att vara ytterst ansvarig för svensk ekonomi. Det innebär att man känner ansvar för att skolan och sjukvården har de resurser som krävs för att lärarna, sjuksköterskorna och poliserna ska kunna göra ett bra jobb men också få ut sina löner. Att vara finansminister innebär också att man har ett ansvar för framtida generationer, för att ekonomin växer, för att utsläppen minskar, för att våra barn och barnbarn får det bättre, för att det finns bra och välbetalda jobb och för att nästa generation får tillgång till en bättre välfärd.

Som sagt: Att vara finansminister är en roll som man inte kan ta lätt på.

Därför tycker jag, herr talman, att det är jobbigt att se hur Elisabeth Svantesson verkar ha tappat greppet om svensk ekonomi. Tillväxten har legat i EU:s bottenliga, och 100 000 fler är arbetslösa. Nu ökar utgifterna. Underskotten skenar iväg, och Elisabeth Svantesson skickar notan för sitt valgodis till nästa generation. Minst lika allvarligt är att finansministern inte verkar orka med att finansiera förslag som sträcker sig bortom mandatperiodens slut, vilket säger något om den här regeringens bästföredatum.

Det är jobbigt att se, herr talman, för det är tydligt att vi har ytterligare en moderat finansminister som inte lärt sig sin läxa. Än en gång släpper Moderaterna kontrollen över svensk ekonomi, trots att man vet att det här kan leda till högre räntor och dyrare bolån för alla som äger sin bostad och trots att man vet att det kan leda till nedskärningar i vården, till nedskärningar i skolan och till nya sparpaket i välfärden. Det har vi lärt oss den hårda vägen.

Senaste gången vi hade så här stora underskott var under 90-talskrisen, om man bortser från pandemin. Då fick vi gå in och styra upp efter Moderaterna. Har inte Elisabeth Svantesson dragit några slutsatser från historien?

(Applåder)