Herr talman! Tillgång till kultur och kulturskaparnas villkor är namnet på betänkandet vi nu debatterar. Det är en viktig debatt när arbetslösheten bland kulturarbetare har ökat med runt 30 procent sedan denna regering tog över med hjälp av Sverigedemokraterna.

Allt är naturligtvis inte regeringens fel, utan det handlar troligtvis om en kombination av flera olika saker. Men det finns riktade nedskärningar från regeringen på några områden och för låga eller inga uppräkningar av stödet på andra områden. Inflationen och den dysfunktionella elmarknaden har inneburit stora problem med ökade räntor, höjda hyror, högre uppvärmnings- och elkostnader och så vidare. För regioner och kommuner har dessutom pensionskostnaderna varit ett stort bekymmer i och med den höga inflationen.

I detta läge har regeringen prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste i stället för att skjuta till de medel som efterfrågats för att undvika uppsägningar inom den ideella, privata och offentliga kultursektorn.

Herr talman! Det stör mig att Tidöpartiernas representanter i kulturutskottet i debatt efter debatt säger att man bara har prioriterat annorlunda. Det handlar om bildning, barn och stöd till Ukraina, men nästan alltid glömmer man att säga att man också har prioriterat att sänka skatterna med 34 miljarder. Ministern har i alla fall pratat om den prioriteringen och sagt att när människor får mer pengar i plånboken kommer de att kunna konsumera mer kultur. Men för de allra flesta ger skattesänkningen knappt något tillskott. En hundralapp eller två räcker inte ens till att täcka den ökade matkostnaden. Och den som går på sjuk- och aktivitetsersättning får inget alls men drabbas exempelvis av högre priser på mediciner.

I går manifesterade organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar utanför riksdagen för att tala om att man som ensamstående förälder har svårt att ge sina barn mat månaden ut. Dessutom avstår man från fritidsaktiviteter och kan inte byta ut barnens kläder i den takt de växer. Det är ett hån att hävda att de kommer att kunna gå oftare på bio eller konsert.

När kulturskapare får sämre villkor är risken stor att tillgängligheten försämras. Alla riksdagspartier brukar hävda att de vill ha god tillgänglighet till kultur i hela landet, men då måste de också erkänna detta samband. Utan bra villkor för kulturskaparna får vi inget kulturutbud.

Till en viss gräns kan man anpassa kostymen och spela pjäser med mindre ensembler, låta skådespelarna spela flera roller var, framföra musikstycken med färre instrument och turnera med mindre musikgrupper som arrangörerna har råd att anlita. Men till slut riskerar kvaliteten att bli så låg att man inte kan stå för den. Eller så behöver man höja biljettpriserna så mycket att publiken krymper, och då blir intäkterna ändå inte högre. I slutänden tvingas många lägga ned.

Herr talman! Nu när vi pratar om kulturarbetares villkor vill jag lyfta upp frågan om de stora nedskärningarna på studieförbunden, som har debatterats här tidigare. Ett stort antal musikhus och replokaler har försvunnit på grund av regeringens och Sverigedemokraternas nedskärningar, och mer är att vänta.

I ett upprop från Studieförbunden i samverkan får en lång rad artister som har nått publika framgångar berätta om sin musikaliska väg, och samstämmigheten är stor: Utan en plats att repa på, till låg eller ingen kostnad, hade de kanske aldrig utvecklats till de artister de är i dag. Duktiga musiker och kompositörer är inte något man trollar fram ur intet. Nu eroderar Tidöpartierna grunden för det svenska musikundret, som man är så stolt över och som ska stärka Sverigebilden och ge exportinkomster.

Kulturutbildningarna är redan i dag de mest snedrekryterande vi har på våra högskolor och universitet. Arbetarklassens unga vågar inte satsa och ta studielån för att verka i en så osäker bransch. Om nu dessutom den informella bildningsvägen genom studieförbunden stängs kommer vi att få en ännu mer homogen kultursektor.

Jag blev lite förskräckt tidigare när Kristina Axén Olin från Moderaterna gjorde ett yvigt inlägg här. Det gjorde mig faktiskt både förvånad och förskräckt, så jag måste ta någon minut och bemöta det. Jag tycker att hon kom med en rad misstänkliggöranden mot studieförbunden. Hon till och med nämnde enskilda medarbetares partitillhörigheter på ett sätt som vi inte brukar göra. Jag tycker inte att det är respektfullt och heller inte ett debattklimat som vi ska ha här.

Jag tycker också att man ska vara mer varsam med sanningen om vad som är vad i det här. Det kom till exempel klagomål på åldersspridningen bland deltagarna. Då tycker jag att det är viktigt att åhörarna får reda på att det inte är tillåtet att registrera deltagare under 13 år för statsbidrag. Det finns en 13-årsgräns, så det är inte konstigt att det inte finns yngre barn registrerade i verksamheterna.

Den unga gruppen finns framför allt i musikverksamheterna. Om regeringen menar allvar med att nå ut till unga är det viktigt att se på musikverksamheten. Om Moderaterna inte vet varför musikhus och replokaler läggs ned tycker jag att man ska kontakta organisationerna och studieförbunden och fråga dem i stället för att komma med olika påståenden här i kammaren, för det tycker jag är oseriöst.

Vår ordförande i utskottet försökte ge en förklaring. Det kan vara så att det är väldigt höga kostnader för lokaler, något som hör ihop med det jag nämnde tidigare: inflation, uppvärmningskostnader, hyror, räntor och så vidare. Det kostar att ha hus. Samtidigt bedrivs mycket av den övriga studieverksamheten av ideella aktörer. De stora kostnaderna – de fasta kostnaderna – finns i fastigheter. Jag tycker inte att det är så svårt att förstå.

Jag tycker också att åhörarna behöver få veta att alla partier här i kammaren utom Sverigedemokraterna är knutna till ett studieförbund. Det är därför det genom åren har funnits en bred förståelse för vikten av studieförbundens verksamhet, för att vi alla har en koppling. Vi bedriver studier själva som partier genom studieförbunden. Moderaterna är till exempel knutna till Medborgarskolan. Gå hem och fråga er egen organisation hur neddragningarna funkar egentligen! Det är inte svårt.

Men nog om detta, även om det fanns lite annat om Ibn Rushds och Kulturens nedläggningar. Vi får spara det till en annan gång, för nu vill jag avslutningsvis, herr talman, lyfta fram de förslag som Vänsterpartiet har för att stärka kulturskaparnas villkor.

Vi ser att regeringen behöver komma till skott i frågan om stärkt socialförsäkring kopplat till utredningen om SGI och skyndsamt hantera frågan om AI och upphovsrätten.

I vår budget för 2025 finns satsningar på scenkonstallianserna, som är en anställningsform särskilt anpassad till de osäkra förhållanden som många kulturarbetare har. Fler musiker, dansare och skådespelare skulle kunna få en tryggad försörjning med vårt förslag.

Vi föreslår också satsningar – 30 miljoner – på MU-avtalet för bildkonstnärer. De har väldigt låga ersättningar i dag och skulle behöva garanteras rimliga nivåer. Även den individuella visningsersättningen vill vi höja.

Sedan behövs förstås en återställning av stödet till studieförbunden. Vi vill också se breda satsningar på hela kultursektorn och även förstärkningar av kommuner och regioner så att de kan se till att vi har fungerande folkbibliotek, kulturskolor och så vidare. Det skulle säkra ett kulturutbud i hela landet.

Det förslag från Vänsterpartiet som finns med bland de motioner som behandlas i dagens betänkande rör möjligheten för personer med funktionsnedsättning att ta del av kultur och ha en aktiv fritid. I dag finns en mängd hinder för detta. Den här veckan har vi till exempel kunnat läsa i medierna om hur indragen ledsagning bland annat har lett till att paralympiern Nicolina Pernheim Goodrich kan behöva avbryta sin idrottskarriär.

Frågor om färdtjänst och ledsagning avgörs inte i vårt utskott, men vi från Vänsterpartiet vill att de verksamheter som får offentligt stöd ska vara så tillgängliga som möjligt. Därför vill jag yrka bifall till reservation 14, som handlar om den frågan.

(Applåder)