Herr talman! Språket skapar mening för oss människor och är grunden för vår kommunikation. En sådan grundläggande mänsklig funktion blir ofrånkomligen också en viktig politisk fråga. Vem som får tillgång till ett språk, vilken status ett språk har och vilket sätt att kommunicera som anses vara det rätta styr i förlängningen vilka personer och grupper som kan göra sig hörda i det offentliga samtalet och få makt och inflytande.

Var tid har sina språkfrågor att hantera, och det är sällan man kan frikoppla de diskussionerna från den rådande synen på till exempel klass och kultur och den svenska självbilden. Sverige lagstiftade mycket sent på det språkpolitiska området. I stället har det varit reformer inom bland annat religion, skolväsen och arbetsmarknad som satt ramarna för språkutvecklingen.

Sveriges flerspråkiga historia är lång. Tanken att en nation ska ha ett nationalspråk är relativt ny i jämförelse. I olika perioder har till exempel franska, latin och tyska haft en stark ställning vid sidan av en mängd lokala mål och språk.

Herr talman! Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en hemsk och fortfarande på många sätt obearbetad del av Sveriges mörka historia som lever kvar och har konsekvenser in i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Genom internationella avtal har Sverige sedan ratificeringen år 2000 förbundit sig att skydda de nationella minoriteternas rättigheter när det gäller identitet, språk, kulturarv och religion, men mycket återstår att göra.

Även om det dröjde ända till 2000-talet innan vi fick en ordentlig minoritetspolitik gjordes vissa språkpolitiska förändringar under 70-talet. Den ökade invandringen ledde då till att riksdagen lämnade idén om assimilering och tydliggjorde att Sverige var ett mångkulturellt samhälle. Nya kurser instiftades för att möta undervisningsbehoven hos såväl nyanlända som nationella språkliga minoriteter.

I dag ser vi att ökad globalisering och digitalisering har gett engelskan en alltmer dominerande ställning inom utbildning, medier, it och delar av näringslivet. Detta har väckt diskussioner om svenskans ställning. Under 2000-talet har vi därför sett större språkpolitiska utredningar, vilka utmynnade i språklagen. Språklagen är en ramlag som är skriven för att fastställa vilka skyldigheter det allmänna har gentemot enskilda när det gäller språkanvändning. Det är en väldigt viktig lag.

De senaste åren har den politiska debatten snarare fokuserat på den enskildes skyldighet att lära sig svenska för att få uppehållstillstånd eller medborgarskap. Högern vill utreda om det går att ta betalt för tolktjänster av vissa grupper, och man ifrågasätter nyttan med modersmålsundervisning. Det har varit en debatt som ofta färgats av rasism och ignorerande av kunskapsläget inom språkforskningen. Vi ser det som nödvändigt att vända den debatten och se flerspråkighet som någonting positivt för både individen och samhället.

EU har som mål att unionens invånare ska kunna två språk utöver modersmålet, och där ligger Sverige i dag i toppen. Det är något vi ska vara stolta över.

Herr talman! Som flera ledamöter har nämnt hade vi i går besök av en mängd kulturaktörer från norra Sverige. Det var ett stort seminarium här i riksdagen som var väldigt trevligt och upplyftande på alla sätt och vis. Det visade framför allt på den mångfald av kulturuttryck som finns i vårt land och på hur stor roll kulturen spelar för att bevara språk och identitet.

Från Vänsterpartiet har vi föreslagit att den samiska teatern, Giron Sámi Teáhter, ska bli nationalscen och få ett större ekonomiskt stöd. Vi tror att man också behöver titta närmare på den tornedalska teaterns villkor så att de kan nå ut till invånare i hela landet som talar meänkieli.

Det här riksdagsåret har vi lagt fram två motioner och en mängd budgetförslag som behandlar rätten till språk och närliggande frågor om bibliotek och litteratur. Allt hinner jag förstås inte nämna i dag. Flera av förslagen som rör nationella minoriteter hamnar dessutom i konstitutionsutskottet, men här i kulturutskottet har vi ansvar för frågan om resursbibliotek, så det tänkte jag nämna.

Den förra regeringen gav Kungliga biblioteket i uppdrag att genomföra en satsning på de nationella minoriteternas bibliotek. Uppdraget innebär en satsning på särskilda resursbibliotek som ska stötta landets övriga bibliotek och se till att litteratur finns tillgänglig för Sveriges nationella minoriteter i hela landet. Barn och unga är särskilt prioriterade.

Det vi tyvärr har sett är att finansieringen av resursbiblioteken är både otillräcklig och oklar. Vem har egentligen ansvaret? Vänsterpartiet tycker att finansieringen behöver klarläggas och permanentas. Flera partier har träffat det finska resursbiblioteket här i Stockholm. Det här behöver göras nu. Vi har även föreslagit en ökning av anslaget med 5 miljoner för det här året.

Jag yrkar bifall till reservation 9, som rör den här frågan.

Herr talman! Jag vill också prata lite om teckenspråkets ställning. Vi har i Sverige ungefär 30 000 personer som är teckenspråkiga. Många tänker sig kanske att det är personer som har en hörselnedsättning och tänker inte på att det snarare handlar om en kulturbärande minoritet med ett eget språk.

Om vi i stället benämner gruppen teckenspråkig omfattar det även hörande, och det tycker jag är en viktig poäng. Det här är ett språk. Även anhöriga till döva eller personer med hörselnedsättning eller andra som har velat lära sig det här språket ska räknas in i gruppen.

Det är också viktigt att minnas att för många är teckenspråk deras första och svenska deras andra språk. Det var tyvärr inte förrän 1981, efter en lång kamp från dövrörelsen, som Sverige som första land i världen gav teckenspråket status som ett erkänt språk. Innan dess var det till exempel inte tillåtet att använda teckenspråk inom skolväsendet.

Det kulturella utbudet för den som är döv eller har en hörselnedsättning har ökat. Men ett område som fortfarande är eftersatt är litteratur på teckenspråk. I dagsläget finns det knappt något utbud. Specialpedagogiska skolmyndigheten hade fram till 2014 ett uppdrag att ta fram böcker. Det utbudet är tillgängligt via lånetjänsten Legimus som sköts av Myndigheten för tillgängliga medier och som sedan distribuerar verken via biblioteken. De flesta av verken är alltså över tio år gamla i dag. För att låna ska du gå till ett bibliotek, och så ska bibliotekarien bränna boken på en dvd-skiva som du ska ta hem. I dag är det väldigt många som inte har en dvd-spelare, så ni förstår att systemet är krångligt. Ansvarsfördelningen är svår, och vi skulle behöva göra någonting åt detta.

Jag hade därför hoppats att fler partier i dag skulle se det orimliga i situationen och backa upp vårt förslag. Men vi får försöka igen nästa år.

Herr talman! Jag ser att tiden drar iväg, men eftersom det var flera som pratade lite kort kör jag på en stund till.

Vi ser att det finns en mängd aktuella utmaningar också inom litteratursektorn som jag tycker att vi behöver adressera politiskt, och detta är ett område som flera har varit inne på.

Den senaste större litteraturpolitiska utredningen gjordes 2012, och de propositioner och satsningar som har gjorts sedan dess har främst varit inriktade på läsfrämjande verksamhet och biblioteksfrågor. Det har varit välkomna satsningar både från den förra regeringen och från den nuvarande, men för att vi ska få en heltäckande litteraturpolitik behöver man ta ett helhetsgrepp kring alla delar i det litterära ekosystemet, det vill säga även skapande, förmedling och distribution.

Svenska folkets sätt att ta del av litteratur har förändrats radikalt de senaste åren. De strömmade ljudböckerna tar större plats, medan köpen av fysiska böcker minskar. Vi köper också allt oftare de fysiska böckerna på nätet, och bokhandlarna får därmed en tuffare situation. Detta nämndes bland annat från Socialdemokraterna tidigare. Dessa nya läs- och köpbeteenden påverkar bokutgivningen och i slutändan även både författare, översättare och illustratörer.

Vi tycker att det är väldigt positivt att ljudboken har gjort litteraturen tillgänglig för fler på ett fantastiskt sätt, men det finns problem med den här affärsmodellen som behöver ses över. Illustratörerna får till exempel inget betalt när deras böcker strömmas och ingen ser bilderna. Inom barnlitteraturen är detta ett bekymmer.

Jag vill därför passa på att uppmärksamma åhörarna på att vi i dag är tre partier som föreslår en större litteraturutredning, och jag hoppas även gällande denna fråga att vi kan bli fler partier som ställer oss bakom detta yrkande. Här behöver det inte finnas några ideologiska skiljelinjer, utan vi borde kunna vara överens om att det behövs ett större omtag.

(Applåder)