Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall vår reservation 13, Nordiska språk. Vi skandinaver har genom historien fram till nu kunnat prata med varandra på våra respektive språk. Om det har varit svårt att förstå har vi artikulerat tydligt och lagt om lite till mottagarens nivå och talat långsammare. Den skandinaviska språkförståelsen har varit ganska unik eftersom det är tre olika språk där vi ändå har kunnat förstå varandra i stort sett fullt ut.

Den ömsesidiga nordiska språkförståelsen har tyvärr blivit allt sämre. Något grundläggande är på väg att gå förlorat: våra band till historien och våra språkliga rötter. Relationen mellan svenska och norska är kvar vid det gamla. Vi talar svenska med våra norska grannar, och de svarar oss på norska. Det fungerar bra, även om vi kan behöva dra ned tempot lite när vi talar och öka tydligheten i artikulationen lite beroende på varifrån i landet vi är. Alla inte lika vana vid att prata med norrmän som värmlänningar är. De som bor i Norrland, vid Norrlandskusten eller för den delen Stockholm kan nog ha lite svårare med norskan. Det har jag märkt genom åren.

Men på detta sätt gör vi ju alltid då när vi pratar med någon som inte har svenska som modersmål: Vi artikulerar och pratar tydligt och väljer kanske vissa ord som är vanliga i det landet.

Ungefär på samma sätt var det i samtal mellan svenskar och danskar för inte så många år sedan, men så är det inte längre. Det har kanske delvis med ålder att göra. Den äldre generationen går in i en dansk butik och talar svenska medan de yngre väljer engelska. De äldre får svar och följdfrågor på danska – de yngre får svar på engelska. Detta avsteg från skandinaviskan förekom inte för 30, 40 eller 50 år sedan, men det har blivit allt vanligare nu.

Nu faller språkvalet mer och mer på engelska, framför allt hos den yngre generationen. Engelskan tar sig alltmer in i den nordiska språkgemenskapen. Detta är som sagt en förändring som har pågått några decennier. Den allsmäktiga engelskan har blivit ett hot mot det svenska språket.

Vi måste värna om vår språkliga identitet och våra nordiska band. Här har nog Nordiska rådet, skolan och för den delen också public service med sitt språkliga ansvar en läxa att göra.

Det kanske främsta exemplet i nutid som det har varit debatt om gäller den svenska förbundskaptenen i fotboll Jon Dahl Tomasson från Danmark, som pratar engelska med svenska journalister och med det svenska landslaget. Det är lite sludigt och underligt eftersom han också var tränare i Malmö i två år och pratade svenska med journalister och spelare. Han kan bara han vill.

Vi ser även att sociolekter med inslag av bland annat engelska, turkiska, serbokroatiska och arabiska tar en allt större plats. Denna utveckling beror till stor del på de senaste decenniernas höga invandring till Sverige och segregering som en följd av detta. Utvecklingen har på många sätt påverkat svenskan. I dag präglas hela områden av sådana sociolekter, som i vardagsspråk kallas för ortensvenska. Denna utveckling är oroande då den påverkar svenskans särart negativt och försämrar de språkliga förutsättningarna för ett stort antal människor som lever och verkar i Sverige, vilket i sin tur kan påverka deras möjligheter på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Minoritetsgruppers språk har genom historien förtryckts, försummats och övergetts i hela världen. Under delar av 1900-talet fanns bland annat ett förbud mot att tala det egna modersmålet, vilket i praktiken innebar att barn inte fick tala vare sig samiska eller meänkieli i skolan. Detta bidrog starkt till att talandet av dessa språk minskade och att den nya generationen inte fick möjlighet att lära sig språken ordentligt, vilket man lider av i dag. Därför är bevarandet av den samiska kulturen – och såklart även den tornedalska kulturen – extra viktigt, också när det gäller språket. Det är framför allt en fråga om identitet, rötter, ursprung och kulturellt arv.

Med anledning av detta är det av stort värde att arbeta för bevarandet av dessa språk. De är en del av såväl det samiska och tornedalska kulturarvet som det svenska, då samerna även är ett urfolk i Sverige. Den svenska minoritetslagstiftningen syftar till att garantera svenska nationella minoriteters rättigheter, däribland deras rätt till språk och kultur. Självklart gäller detta inte bara samiska och meänkieli utan även den finska kulturen och det finska språket, den romska kulturen och romani chib samt den judiska kulturen och språket jiddisch.

Jag blev väldigt nöjd och glad när läslistorna presenterades i december. Jag tycker att man har lyckats göra ett väldigt bra urval av såväl lättlästa, roande och pedagogiska böcker för de yngre som spännande och lärorika volymer för de lite äldre. Väldigt mycket har man själv läst för sina barn; det framkallade till och med lite nostalgi när jag läste de 250 olika titlarna.

I regeringens uppdrag till Skolverket ingick att tillsammans med Kulturrådet ta fram läslistor med olika typer av litteratur, bland annat svenska och internationella skönlitterära klassiker. Uppdelat utifrån skolform ska de fungera som ett stöd för förskollärare och lärare när de ska välja litteratur för sin undervisning. Vid behov ska läslistorna uppdateras. De är alltså inte statiska, utan det kanske både kommer och går olika verk.

Jag såg flera verk av Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Jag saknade dock Elsa Beskows läsebok, som blev en klassiker för alla generationer. Vill du läsa? utgavs första gången 1935 och påverkade en hel generation svenska skolbarn. Den gavs ut ända fram till 1962 och lästes i skolorna fram till 60-talet.

Samma sak gäller den svenska skolans föregångare, som alla våra mor- och farföräldrar en gång i tiden läste. Jag talar om Anna Maria Roos Sörgården och I Önnemo, som är fantastiska skildringar av det gamla Sverige. De utgavs 1912 som läseböcker för Sveriges barnskolor i serien Hem och hembygd. Jag har själv läst dem. Därifrån kommer begreppet ”en riktig sörgårdsidyll”. Om man till exempel kommer till ett mysigt och fint ställe ute på landet kanske man utbrister ”Vilken sörgårdsidyll!”. Det kommer från boken Sörgården. Det är inte många som gör den kopplingen i dag.

Till och med Gustaf Fröding från Värmland har fått plats, med poesi för barn mellan 0 och 3 år. Det kanske inte är det första man tänker på vad gäller Fröding, men han har med en liten dikt om en snigel.

Listorna kan som sagt uppdateras årligen, så den som saknar litterära verk kan nog vara lugn. Listorna är ju enbart tips och vägledning för att hjälpa förskollärare och lärare med idéer, så det handlar inte på något vis om tvång.

Detta är ett riktigt bra initiativ av regeringen, och jag tror att det kommer att få effekt på framtidens läsande. Förskollärare, lärare och skolbibliotekarier som har stor erfarenhet av barns läsning har varit delaktiga i arbetet och i framtagandet av förslagen.

Jag tror att läslistorna kan bidra till att väcka lärares, barns och elevers nyfikenhet och läsglädje. Jag tror även att de kan bidra till att väcka föräldrars läsglädje när föräldrarna får läsa för sina barn. De kommer att hjälpa många att både hitta nya favoriter och bli påminda om en älskad bok man har glömt. Alla föräldrar kanske inte har läsvana, men nu kan de få tips. De här listorna är ju offentliga, så de är inte så svåra att få fram. Detta kan som sagt även ge föräldrar tips och vägledning. Det är bara att googla.

Jag blev som sagt glad när jag fick se de här läslistorna, som presenterades för fyra månader sedan. Det är ett riktigt bra litterärt initiativ.

(Applåder)