Fru talman! För ett år sedan när vi stod här och debatterade förra årets betänkande var vi i slutskedet av Försvarsberedningens arbete. Till skillnad från då har vi nu ett beslut i kammaren om inriktningen för totalförsvaret 2025–2030.

För ett år sedan tog vi upp mycket som senare återfanns i regeringens proposition om totalförsvaret, nämligen en fortsättning på den förda politiken från inriktningsbesluten 2015 och sedermera 2020 som bröt de tidigare trenderna om nedskärningar och bantad försvarsmakt. Fokus ligger nu på en kraftfull expansion exempelvis vad gäller inköp av materiel och utökad värnpliktsutbildning i syfte att bygga upp våra krigsförband och därmed stärka vår försvarsförmåga.

När jag kom in i riksdagen 2014 och samtidigt fick tjänstledigt från mitt jobb som yrkesofficer på P 4 Skaraborgs regemente låg anslagen på cirka 45 miljarder. I takt med beslutet 2020 låg vi på 60 miljarder, och i dag är det 143 miljarder. I och med beslutet i höstas är prognosen att vi kommer att komma upp i ungefär 186 miljarder kronor till 2030, motsvarande 2,6 procent av bnp.

Fru talman! Varför lyfter jag upp budget- och inriktningsbeslut när vi ska debattera militära frågor? Jo, det finns de som tror att det svåraste är gjort och ligger bakom oss och att det nu när vi har fattat beslut för 2025−2030 bara är för försvarsutskottet att luta sig tillbaka och se på när besluten ska verkställas. Inget kunde vara mer fel. För att likställa med militära termer: planen upprättad och beslutad. Nu kommer det svåra, nämligen att genomföra planen.

Siffror blir lätt abstrakta, vilket vi minns från pandemin när stödåtgärder i form av mångmiljardbelopp sattes in. Senare var det stödpaket i form av mångmiljardbelopp till Ukraina.

Om vi ser på årets siffror, det vill säga försvarets budget, på 143 miljarder, exklusive eventuella förändringar i vårändringsbudgeten, i förhållande till statens totala utgifter på 1 374 miljarder, inser vi att det handlar om över 10 procent av statsbudgeten. Märk då att vi fortfarande förhåller oss till beslutet som har fattats i kammaren. Mycket vatten har, som bekant, runnit under broarna sedan dess, och Sveriges regering talar om nivåer på 3 ½ procent av bnp men flaggar för högre. USA:s utrikesminister Marco Rubio uttalade sig så sent som för några veckor sedan om nivåer närmare 5 procent.

När vi talar om procent av bnp säger det sig självt att det inte är fråga om statiska belopp utan att de har sin utgångspunkt i tillväxten. Vi kan konstatera att det är fråga om enorma belopp, och allt detta ska omsättas i vapensystem, stridsfordon, fartyg, transportflyg, stridsvagnar, värnpliktiga, anställda gruppbefäl, soldater, sjömän, visstidsanställda, officerare, reservofficerare, utbyggnad av våra funktionsskolor, infrastruktur, kaserner, övnings- och skjutfält, ammunition, uniformer, kängor och så vidare. Listan kan göras lång.

För oss som på olika sätt jobbar med försvarsfrågor handlar det nu om att vara framåtlutade och inse att vissa saker kommer att behöva rattas och justeras för att bättre träffa målet. Försvarsmakten står i detta nu i en tillväxtfas – och kommer så att göra under en lång tid framöver.

Men omvärldsläget medger inte hur lång tid som helst, snarare tvärtom. Vid en eventuell fredsuppgörelse i Ukraina handlar det om några år, upp till fem år, innan Ryssland har återtagit förmågan från innan den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022.

Sverige står inte ensamt, utan samtliga likasinnade länder i väst står inför samma faktum. Förr hade vi lite pengar och mycket tid. Nu har vi mycket pengar och lite tid. Uppbyggnaden av totalförsvaret kommer att kräva mycket resurser, ansträngningar och uppoffringar, och jag vet att stödet är stort för detta. Kriget i Ukraina har gjort att allvaret har kommit alldeles inpå oss och att medvetenheten om att vi alla har ett ansvar är stor.

Fru talman! Jag vill ändå understryka att frågan om vilka konsekvenser försvarets utbyggnad för med sig för samhället i övrigt ständigt måste finnas med. Här är samexistens ett nyckelord. För att ha en hög acceptans och en stark försvarsvilja måste vi se samhället som en helhet där samspelet mellan det civila och militära måste funka för att vi ska nå bäst uthållighet.

Låt mig ge ett par exempel. Det första gäller vindkraften, ett återkommande ämne i debatten och i kammaren. Något som fick temperaturen att stiga i november förra året var när regeringen sa nej till 13 havsbaserade vindkraftsparker av försvarsskäl. Låt mig än en gång betona att försvarsaspekten väger tyngst när det handlar om försvarsförberedelser i vårt land och hos våra allierade, men det betyder inte att man inte kan vara en konstruktiv part som i förekommande fall positivt rapporterar var det är möjligt att bygga vindkraft i stället för att i slutskedet ge det korta svaret nej.

Utskottet tog initiativ till att höra flera parter och instanser för att se hur man ska komma framåt. Utan att ge sken av att olika intressen kommer att sammanfalla finns det ändå en insikt om att en annan ordning måste till, utifrån det samhälleliga intresset att havsbaserad vindkraft är en viktig komponent för att lösa det nu och i närtid akuta elbehovet och för att samexistensen som sådan är av största vikt för att skapa acceptans för en kraftfull utbyggnad av försvaret.

Regeringens utredare lade i december fram rapporten Möjligheter till samexistens mellan Försvarsmaktens verksamhet och utbyggd vindkraft på bordet. Där finns flera intressanta förslag på hur vi kan hitta en mer framkomlig väg för att beakta olika intressen.

Låt mig ta upp min egen valkrets och den ort där jag själv inledde min militära bana för 17 år sedan. Karlsborg tjänade under lång tid som Sveriges reservhuvudstad. Karlsborg är verkligen sinnebilden av en kommun där Försvarsmakten och samhället går hand i hand. Där förvånas ingen av att möta män och kvinnor i uniform, utan de utgör snarare en del av stadsbilden. Karlsborg kan på många sätt lyftas upp som ett föredöme gällande dialog och samverkan eftersom Försvarsmakten och kommunen är medvetna om att de är ömsesidigt beroende av varandra.

Låt mig koppla ihop detta med vad jag lyft upp tidigare i mitt anförande om utmaningen som kommer med att Försvarsmakten växer. Missförstå mig inte: Karlsborg är förmodligen en av de kommuner som har mest positiv syn på Försvarsmakten, men läget är att kommunen mer eller mindre har fått en våt filt över sig som gör det omöjligt att bygga nya bostäder. Bakgrunden är flerbottnad med frågor om bullernivåer och riksintressen, och det finns ingen anledning att ifrågasätta att bedömningarna tillsammans med kommunens geografiska förutsättningar och begränsningar skapar problem. Konsekvenserna blir att kommunen som har behov av 70 nya bostäder per år står helt stilla.

Vilka är då utöver kommunen mest kritiska till detta? Jo, Försvarsmakten lokalt – K 3. Varför? Jo, i takt med att Försvarsmakten växer finns ett behov av att anställa fler officerare och soldater, men de har ingenstans att bo. I det här fallet har kommunen och Försvarsmakten krokat arm för att försöka få till en lösning, även om den inte verkar finnas i närtid. Men det här är ett tydligt exempel på vår förmåga att ratta och justera, vara framåtlutade och hitta lösningar för att skapa acceptans för att stärka samverkan mellan det militära och det civila, som ju tillsammans är totalförsvaret. I förlängningen handlar det om att stärka vår uthållighet. Här fordras det politiska hantverket i såväl stort som smått.

Så bygger vi på lång sikt vår försvarsförmåga, stärker försvarsviljan och ökar motståndskraften i samhället.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Andersson (S).