Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2 under punkt 2 om nytt frikommunsförsök.

Det finns i dag en stor ojämlikhet mellan Sveriges kommuner vad gäller möjligheten att bedriva välfärd på likvärdiga villkor. Att bedriva skola, vård och omsorg ställer helt andra krav på en liten kommun på landsbygden än på tätbefolkade kommuner i storstadsområden. Den högsta skatten betalas i kommuner på våra landsbygder, men trots det får man inte den bästa välfärden.

I våra renodlade landsbygdskommuner är det tyvärr färre elever som uppfyller kraven för att börja i gymnasiet. Färre personer överlever ett livshotande men behandlingsbart tillstånd i våra glest befolkade regioner, och det finns färre personer med adekvat utbildning i äldreomsorgen i våra mindre kommuner. Det finns tre tydliga orsaker till att det ser ut så här, och det är ekonomi, byråkrati och kompetensförsörjning. I den här debatten ska jag fokusera på byråkratin, herr talman.

Byråkratin växer, och det sker egentligen oberoende av vem som sitter i regeringsställning – det vill säga om statsministern är moderat eller socialdemokrat – eftersom viljan att detaljstyra, överreglera och centralisera ofta blir styrande. Centerpartiet står för en annan linje i den här debatten. Vi menar att det nu är dags att vända trenden.

Tillgången till en god välfärd måste vara likadan över hela landet. Däremot måste lösningarna och verksamheterna inte se likadana ut, helt enkelt därför att olika delar av vårt land ser olika ut. Det är inte samma sak att driva en vårdcentral i norrländska Vittangi som att göra det på Södermalm i Stockholm. Det är inte samma sak att driva en skola med 37 elever i halländska Spannarp som att driva en skola med 600 elever i Bräcke i Göteborg. Likväl sätter lagstiftning och förordningar upp spelregler som hela tiden utgår från stora enheter i tätbefolkade områden. Låt mig ta ett par exempel från skolans område.

Jag besökte Sollefteå kommun i höstas och träffade skolchefen där. Han berättade att man för tillfället sökte över 40 riktade statsbidrag. Dessa bidrag skulle man ansöka om, administrera och återredovisa. Det senast tillkomna bidraget var för att köpa in skönlitteratur. Det är naturligtvis jättebra med skönlitteratur; vi hörde nyss ett skönlitterärt citat i talarstolen, och jag är själv svensklärare och har läst väldigt mycket skönlitteratur med mina elever. Betyder det att det behövs ett specialdestinerat statsbidrag för inköp av skönlitteratur vid sidan av det statsbidrag för inköp av läromedel som redan finns? Nej, absolut inte.

Detta är ett exempel på politisk klåfingrighet som försvårar livet för våra mindre kommuner och våra mindre enheter. Den leder till byråkrati och administration. Från Centerpartiets sida vill vi att de riktade statsbidragen görs om till generella statsbidrag för kommuner med färre än 30 000 invånare. Det är dags att minska på både administrationen och detaljstyrningen från riksdagens sida.

Ett annat exempel, herr talman, är att riksdagen i höstas beslutade om bemannade skolbibliotek – återigen ett beslut som utgick från stora enheter i tätbefolkade områden. För att plocka ett exempel från mina hemtrakter i Halland: Ett bemannat skolbibliotek är naturligtvis inga problem för Ankarskolan i Träslövsläge, där jag själv bor, som har 600 elever. Men det är en fullständig utopi för Sibbarps skola, med 60 elever, i inlandet i Halland. Visst medger lagstiftningen viss flexibilitet, men var gränserna går är inte klarlagt än. Återigen skapar politisk detaljstyrning problem för våra mindre enheter i våra kommuner.

Från Centerpartiets sida vill vi därför återinföra en landsbygdssäkring av politiska beslut. Vi har valt att kalla det Ramviksmodellen. Den utgår från hur vår gamla Centerledare Thorbjörn Fälldin innan han gick till beslut brukade väga förslagen utifrån hur de skulle påverka hans grannar hemma i Ramvik. På samma sätt behöver vi i dag sätta upp en spärr för den nationella politiken så att vi väger förslag utifrån hur de skulle påverka kommuner och medborgare även utanför Stockholms tullar.

Vi tror inte heller, herr talman, att vare sig verksamheter eller medborgare gagnas av den centralisering som förordas av flera partier i riksdagen. I vissa fall kan det naturligtvis behövas mer av nationell styrning för att uppnå jämlikhet, men att skolan eller vården skulle bli bättre av att styras av en generaldirektör i Stockholm tror vi inte en sekund på. Vi i Centerpartiet har alltjämt en tilltro till att många frågor löses bäst av lokala politiker på det lokala planet, där man har nära till sina väljare och sina verksamheter.

Vi vill se en jämlik välfärd i hela landet, men det betyder inte att den måste se likadan ut överallt. Det betyder inte heller att kommunernas uppdrag måste se likadant ut överallt. Det är därför vi i den här debatten och i det här betänkandet återigen vill lyfta fram behovet av asymmetriska lösningar i de kommunala och regionala uppdragen.

Kommunala och regionala frågor

Vi menar att kommuner måste ha möjlighet att på frivillig väg flytta verksamhetsområden till en annan kommun eller till den regionala nivån. Det handlar inte om att alla verksamheter ska flyttas utan om en möjlighet att flytta verksamheter där det politiska inflytandet är begränsat, till exempel miljö- och hälsoskyddsverksamhet eller ekonomiskt bistånd.

Vidare vill vi se ett nytt frikommunsförsök där kommuner och regioner kan ansöka om att genomföra försöksverksamheter för att utveckla de demokratiska processerna och klara sina offentliga uppdrag. Det förra stora frikommunsförsöket genomfördes under 80-talet, inför revideringen av kommunallagen 1991, så det är ingen tvekan om att det är hög tid att återigen genomföra ett mer omfattande frikommunsförsök.

Från Centerpartiets sida tror vi inte att det kommunala uppdraget måste se likadant ut överallt. Norrländska Dorotea hade 2 294 invånare vid årsskiftet förra året, medan Stockholms stad hade nästan 1 miljon invånare. Att förutsättningarna är olika förstår nog var och en, men likväl ser det kommunala uppdraget precis likadant ut. Det är inte rimligt.

Sammanfattningsvis, herr talman, vill jag framhålla att den detaljstyrning, centralisering och byråkratisering som såväl den sittande regeringen som tidigare regeringar har vurmat för behöver brytas. Det är inte rimligt att mallen för välfärdens verksamheter är stora enheter i tätbefolkade områden. Denna trend, som tyvärr accelererar under sittande regering, behöver brytas. Det kommunala uppdraget måste få se olika ut, och de kommunala verksamheterna måste få se olika ut. Däremot ska alla medborgare kunna förvänta sig en välfärd av god kvalitet var de än bor i landet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)