Fru talman! Vid denna sena timme, ackompanjerad av måsarnas skrik, debatterar vi ett motionsbetänkande med 120 förslag gällande kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap.

Fru talman! Jag tänker bara lyfta fram kompetensförsörjningen. Det är ett grundläggande problem i den svenska sjukvården. Det spelar i stort sett ingen roll i vilken utmaning man väljer att börja nysta. Man hamnar till slut i kompetensförsörjningen.

En dålig tröst är att det på intet sätt är ett unikt svenskt problem. Det är möjligtvis bara ett parti som kan säga att lösningen på detta är att förstatliga sjukvården. Alla europeiska länder har den här utmaningen, och även många andra länder. Ytterst handlar det om de demografiska förändringarna, men också om hur kraven i sjukvården utvecklas.

Vi har också en dimension i Sverige som man har i många andra länder. Utmaningen är ännu större i de glesare delarna av landet. Så är det i alla länder som har en glesbygd eller en landsbygd att tala om. Det är ingenting som är unikt för Sverige.

Vi har också några speciella utmaningar i Sverige som är lite grann egenkonstruerade. Vi har stora problem med kompetensförsörjning i primärvården. I andra länder är utvecklingen när man arbetar i sjukvården att man till slut får jobba i primärvården. Men i Sverige har vi organiserat den på ett sådant sätt att både läkare och sjuksköterskor tyvärr flyr primärvården.

Vi har också problem vad gäller sjuksköterskor att få de mest kvalificerade sjuksköterskorna att vilja stanna på våra sjukhus. Även där är det arbetsmiljön och arbetstiderna som gör att man söker sig därifrån.

Fru talman! Slutligen har vi också de senaste åren skaffat oss ett särskilt svenskt problem. Vi har i Sverige under många år varit beroende av att få kompetens från andra länder. Där har Sverige varit ett attraktivt land för både läkare, sjuksköterskor och annan personal att komma till och jobba.

Nu har vi sedan två år tillbaka en regering som gör allt den kan för att försvåra för människor som vill komma hit och arbeta. Det går kanske inte en dag men åtminstone inte en vecka utan att vi läser om sjukvårdspersonal som talar god svenska, har utbildning och så vidare och som ska utvisas ur landet.

Senast var det en ung läkare här i Stockholmsområdet som gjort alla utbildningar och nu var på Karolinska för sin randutbildning. Men icke desto mindre hade regeringen sett till att den här personen minsann skulle utvisas. Tala om att skjuta sig själv i foten!

30 procent av dem som arbetar i den svenska sjukvården är födda utomlands. Vi ska se till att vi fortsättningsvis också är ett attraktivt land för människor som har en bra sjukvårdsutbildning att komma hit och stötta oss.

Vad är det då vi kan göra? Det är ett problem som finns i alla länder. För det första måste vi titta på ansvarsfördelningen. Det är inte ett välfungerande system i ett läge där både staten och regionerna dimensionerar utbildningssystemet.

Staten gör det genom hur man dimensionerar vårdutbildningarna i högskolorna. Sedan är det regionerna som dimensionerar exempelvis hur många specialistläkare vi får. Det är dags att vi tittar igenom det systemet och ser till att vi har ett nationellt ansvar och ett nationellt beslutsfattande.

Att regionerna hade så stort inflytande på detta fungerade bra i ett läge där man, om man utbildade sig till barnmorska i Östersund, stannade hela livet som barnmorska i Östersund. Men så ser inte arbetsmarknaden ut. Då måste vi också förändra det systemet.

Det andra vi kan göra är att bli mycket bättre på att använda de digitala möjligheterna. Det är någonting som många står här i talarstolen och sjunger sig varma för. Men när det sedan handlar om konkreta förslag är man minsann väldigt snabb på att hitta skäl till varför det inte går att göra.

Vi kan ta ett sådant enkelt exempel som farmaceut på distans. Det skulle vara ett utmärkt sätt att kunna se till att vi runt om i landet har en bemanning med farmaceuter även på de små apoteken i glesbygden. Men där är man väldigt snabb att hela tiden hitta skäl till varför man inte kan göra det.

Det tredje är att se över vem som ska göra vad i sjukvården. Sådant som en sjuksköterska gör i dag kan lika väl och kanske bättre göras av en undersköterska. Det som har gjorts av läkare genom tiderna kan kanske utföras mycket bättre av en sjuksköterska.

Vi måste få en regering som vågar titta på administrationen. Vi har hört flera talare här, fru talman, som har sagt att administrationen är ett jättebekymmer och att den ökar så snabbt. Men varför ökar den? Jo, det hänger samman med att den här regeringen och även tidigare regeringar släpper och har släppt de statliga myndigheterna på området, totalt elva tolv stycken, ganska fria att hitta på nya regler, nya anvisningar och nya föreskrifter som i sig innebär mer administration.

Vi har sedan lång tid tillbaka i Sverige åtminstone haft en ambition att minska regelbördan för de svenska företagen, men jag tror att det är dags att vi sätter ett tydligt mål också för att minska regelbördan för den svenska sjukvården.

Fru talman! Det sista, och det som borde vara det enklaste, är om vi kunde få en regering i det här landet som ser till att Sverige återigen blir ett attraktivt land för människor från andra delar av världen och Europa så att de vill komma till och jobba i den fantastiska svenska sjukvården. Det skulle vara en ganska enkel åtgärd.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.