Fru talman! Tack, Mathias Bengtsson, för svaret!

Jag vill först säga att när det gäller just e-hälsoområdet har vi inte några markanta partipolitiska åsiktsskillnader; vi vill ju båda att det här ska bli verklighet.

Jag tror att vi från alla partier i socialutskottet såg framför oss att det verkligen skulle bli en förändring – att det skulle komma fram en färdplan som tydligt och stegvis visar hur det här ska gå till, vad det ska kosta och vad regionerna och kanske även kommuner ska göra. Det här ansvaret behöver den statliga nivån faktiskt ta, annars kommer det inte att hända någonting över huvud taget.

När vi tittar i betänkandet som vi debatterar i dag ser vi att det finns 29 träffar på att utredningar bereds i Regeringskansliet. De allra flesta av dem handlar om hälsodata och digitaliseringsområdet. Det finns alltså högvis med utredningar som är klara och remitterade, men inga förslag kommer vidare till riksdagen.

Här har nu Kristdemokraterna med sina ministrar en unik chans att med statlig styrning göra någonting för den nationella digitala infrastrukturen. Jag förstår inte att regeringen inte tar den chansen. Varför tillsätts det hela tiden nya utredningar som det inte blir någonting av? Varför kommer det inga åtgärder som gör att det blir skillnad?

Vad säger ledamoten om det här? Varför tar ni inte chansen till statlig styrning nu när ni har den?