Fru talman! Vi står bakom alla reservationer, men jag yrkar bifall enbart till reservation 1.

Grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Vi är nu i den absurda situationen att vårdpersonal i många regioner och kommuner varslas och minskas trots att de behövs i vården och samtidigt som hälso- och sjukvården och omsorgen har stora personalbehov. Denna sjukvårdskris hade kunnat stoppas av nuvarande regering. Men regeringen har inte gjort tillräckligt, och sjukvårdskrisens konsekvenser drabbar nu vården – patienterna och de anställda – runt om i Sverige.

Sjukvårdskrisen är fortfarande ett faktum. Sjukvårdsministerns uttalanden om att det väntar ekonomiskt ljusare tider för sjukvården runt om i Sverige nu när inflationen har gått ned och att den befarade sjukvårdskrisen uteblev kunde inte vara mer missvisande. Två veckor efter uttalandet hade 940 personer varslats inom vården och omsorgen på tre veckor. Antalet varslade i vård och omsorg uppgick i mars i år till totalt 1 016, och år 2024 uppgick det till 6 098.

Antalet anställda minskar också på andra sätt även om uppsägningarna inte motsvarar antalet varslade. Personer som slutar ersätts inte, vikariat avslutas och så vidare. Varsel, neddragningar och uppsägningar drabbar personer som egentligen behövs i vården, vilket drabbar vården och patienterna.

Att bara säga att det inte är lika många som sägs upp som varslas och därmed vifta bort problemet visar att man inte har en aning om de långsiktiga konsekvenserna för kompetensförsörjningen av dessa varsel och nedstängningar. Andra frågor måste ställas, såsom hur förtroendet för arbetsgivaren skadas långsiktigt och om varsel och neddragningar ger en knuff i ryggen på utbildad hälso- och sjukvårdspersonal att permanent lämna yrket.

Att inte kunna ge den vård som man vill kunna ge och som man ser att patienter behöver kan orsaka stress. Detta har tydliggjorts i insändare och protester från personal och fackföreningar. Till exempel protesterade femtio läkare i Region Östergötland nyligen mot nedskärningarna inom den psykiatriska vården. De gav mycket allvarliga exempel på hur neddragningarna försämrade olika vårdområden inom psykiatrin.

Att jobba i en situation där man riskerar att bli av med jobbet ofrivilligt är definitivt inte en god arbetsmiljö – något som är en förutsättning för en god kompetensförsörjning. Att över huvud taget varsla och minska personalen när den långsiktiga kompetensförsörjningen visar på stora problem med att rekrytera personal till vård och omsorg är absurt. Varsel och neddragningar av personal måste stoppas. Det är det första som måste ske.

Regeringen måste se verkligheten som den är och agera därefter. Det är en onormal situation för svensk vård och omsorg att det förekommer uppsägningar och varsel på det här sättet. Vi menar att hela vård- och omsorgsverksamheten måste stärkas, även ur ett beredskapsperspektiv, så att det finns bättre förmåga att hantera stora kriser och krig. Vi menar att vården behöver rustas upp och att personalens arbetsförhållanden behöver förbättras.

Fru talman! Andra åtgärder för regeringen, utöver att agera för att stoppa varsel och neddragningar, är att använda de redskap som finns. Exempelvis finns det åtgärder i den nationella planen för kompetensförsörjning, som är färdig. Detta har kommit från Nationella vårdkompetensrådet. Det är åtgärder som riktar sig även till regeringen.

Den färdigremitterade utredningen om verksamhetsförlagd utbildning och det som kallas för VULF, som har att göra med utbildning, kan regeringen också gå vidare med. Den är remitterad och klar. Utredningarna har ganska likartade förslag, det vill säga att utredare och intressenter har en ganska stor samsyn. Det är dags att gå från ord till handling.

Vi vill också gå vidare och se en beredning för välfärdens personalförsörjning. Förebilder för liknande samverkansstrukturer finns till exempel på försvars- och trygghetsområdet. Ska vi vända utvecklingen vad gäller attraktionskraften i välfärdsyrken på sikt krävs en bred samsyn och ett gemensamt nationellt initiativ.

Fru talman! För närvarande finns det många utredningar och regeringsuppdrag när det gäller en nationell digital infrastruktur inom hälso- och sjukvård, bland annat ett förslag till färdplan. Många uppdrag är klara. Till exempel tog den förra S-regeringen fram flera utredningar, och regeringen tillsatte nya utredningar. Dessa ligger nu alla på Regeringskansliet. Men något som faktiskt införs på riktigt är den nationella läkemedelslistan, även om den är reellt försenad. Men i övrigt är det inte så mycket verkstad utan mest utredningar.

Ska det bli en nationell digital infrastruktur behövs en rad beslut. Det är inte något som sker av sig självt. Det vet vi efter många år med frivillighet och rekommendationer inom hälsoområdet. Det krävs även en bra samordning för staten och för de offentliga och de privata utförarna. Det behövs också ställningstagande till finansiering.

Det är inte gratis att få kommuner, regioner och privata utförare att anpassa sig till statlig styrning inom området digital infrastruktur. Regionföreträdare konstaterade nyligen när det gäller det europeiska hälsodataområdet EHDS att det kommer att kräva omfattande och kostsamma åtgärder i alla medlemsländer och att den svenska regeringens ja till EHDS innebär att regeringen behöver ta ansvar för finansieringen. Den så kallade finansieringsprincipen innebär ju att inga nya obligatoriska uppgifter får införas utan medföljande finansiering till kommuner och regioner.

Det är inte bara önskvärt utan också nödvändigt att beslut kommer på plats om en nationell digital infrastruktur ska bli verklighet. Vi vill alltså att regeringen lägger fram en färdplan om den nationella digitala infrastrukturen till riksdagen.

Vi vill också låta regioner begära in och granska privata utförares patientjournaler. Sveriges Kommuner och Regioner har i en hemställan till regeringen begärt att få ett tydligt lagstöd när det gäller rätten att begära in och granska patientjournaler som ett led i en avtalsuppföljning eller för att förebygga och motverka välfärdsbrottslighet. Socialdemokraterna delar SKR:s uppfattning: Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag som ger regionerna denna möjlighet.

Regeringen måste vidta åtgärder för att stoppa varsel och neddragningar. Det är det första som måste ske. Regeringen måste göra verkstad av den nationella planen för kompetensförsörjning och andra liknande nationella förslag på området. De finns. Använd dem!