Herr talman! Fram till februari i år stod USA för ungefär en tredjedel av allt bistånd i världen och för hela 40 procent av det humanitära biståndet. Det är det där lite mer kortsiktiga och mest nödvändiga som tillgång till mat, vatten och akut sjukvård och att se till att barn i kris har tillgång till skola. Det är basen.

Men så rycktes detta undan i ett slag. Formellt pausades biståndet från USA, men skadan är redan gjord. Tusentals insatser har ställts in, livsnödvändiga mediciner uteblir och maten uteblir. 34 miljoner människor berörs av USA:s humanitära bistånd. Det är en siffra som förtjänar att upprepas: 34 miljoner!

Det som förvärrar allt är det ideologiska raster som USA nu basunerar ut med värderingar som hör hemma i ett annat årtusende. Jämställdhet, hbtqi-personers rättigheter, mångfald och inkludering – allt ska bort. Medlet som används är det mest effektiva av alla: pengar och hot om neddragningar, i USA och i världen.

Sida gör i sin analys utifrån vad USA hittills har tillkännagett bedömningen att det är rimligt att anta att effekterna globalt blir särskilt märkbara när det gäller SRHR, klimat, demokratiutveckling, mänskliga rättigheter, hbtqi-personers rättigheter, jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter och egenmakt. Året är 2025, och detta är inget annat än ovärdigt.

USA är inte det enda land som drar ned på bistånd. I Europa deklarerar land efter land, så även Sverige, en minskning av biståndet för att i stället rusta sitt försvar.

Om det svenska biståndet var viktigt förut är det så mycket mer livsavgörande i dag. Sverige, som länge har varit en av världens största biståndsgivare, både i procent och i summa pengar, är nu plötsligt ännu större. Det vi gör här påverkar bokstavligt talat hundratusentals människor världen över i Ukraina, Palestina, Kongo, Myanmar, Afghanistan och så vidare.

Det kan kännas hisnande när man tänker på det. Men, herr talman, låt oss alla stanna upp en sekund och ta in just detta. Det är ett ansvar som vi alla och envar ska bära med stolthet och med ödmjukhet. Det är om detta ansvar den här debatten handlar i en värld som präglas av kaos, egenintressen, hot och hårda ord, men där vi har möjligheten att vara med och bygga något som ger kraft och hållbarhet.

Debatten fokuserar på det stöd som Sverige bidrar med genom de multilaterala organisationerna. Det är FN, WHO, Världsbanken och IMF, organisationer som är stora och finns överallt och som därför har en unik förmåga att snabbt finnas på plats exakt när det behövs som bäst.

Låt oss zooma in på kärnstödet en stund. Kärnstöd är det stöd som ges till en organisation för att användas på det sätt som organisationen anser vara bäst och mest effektivt utan styrning från givaren.

När det gäller kärnstödet till organisationer som FN, WHO och Världsbanken och den nya inriktning som regeringen har valt – att i högre grad vilja rikta stödet till prioriterade teman eller geografiska områden – hade Centerpartiet fram till nyligen egentligen ingen invändning. Vi hade delvis en annan syn på vilka områden som bör prioriteras, men principen har vi i stort sett kunnat hålla med om.

Regeringens omsvängning har inneburit en viss styrning, men fortfarande finns en viss flexibilitet. Målet är att uppnå större effekt men också att kunna följa upp arbetet bättre. Detta var dock i den gamla världen, före februari.

I dag kan vi konstatera att behovet av att snabbt kunna prioritera om är ett helt annat – mellan länder och projekt och mellan kris och utveckling. I en värld där biståndet kraftigt prioriteras ned måste de medel som finns vara än mer flexibla och långsiktiga på en och samma gång.

Här har de multilaterala organisationerna med sina globala muskler en nyckelroll, och då måste vi som givare vara beredda att acceptera att vi inte kan styra lika mycket. Däremot ska vi fortsätta att kräva transparens och ha en tät dialog med organisationen för att gentemot våra medborgare säkerställa att pengarna används på rätt sätt. Jag hoppas därför att regeringen snabbt kan ställa om och vara så flexibel som man i dokumenten säger sig vilja vara.

För att sammanfatta: I den nya världsordningen kommer kärnstöden att vara allt viktigare, och här behöver Sverige visa vägen. Det gäller särskilt med tanke på att allt fler givare i ännu högre grad än Sverige har börjat styra exakt vad medlen ska gå till. Och då pratar vi inte om mjuk styrning, utan exakt. Det här försvårar arbetet på marken. Särskilt tydligt är detta inom FN:s olika organisationer.

För Centerpartiets del har vi markerat detta i vår reservation angående motiveringen till stycket om kärnstöd i betänkandet.

Året är 2025, och jämställdheten i världen går bakåt. Därför är det olyckligt att regeringen har övergett den genomsyrande feministiska utrikespolitiken. Perspektiv glöms och prioriteras bort.

Centerpartiet vill se att utrikespolitiken genomsyras av en tydlig liberal feminism. På så sätt kommer frågor om kvinnors ekonomiska egenmakt högre upp på agendan. På samma sätt som den förra regeringen drev att kvinnor ska vara med vid förhandlingsbordet vid fredsförhandlingar och vid återuppbyggnaden efter en konflikt menar vi att det är viktigt att Sverige driver på för att Världsbanken och IMF säkerställer kvinnors fulla deltagande i olika investeringsprogram och infrastrukturprogram, inte minst i återuppbyggnaden av länder efter en konflikt.

Slutligen vill jag säga några ord om FN. Man kan tycka många saker om FN och dess organisation. Man kan tycka att systemet är svårgenomträngligt och byråkratiskt och att det är svårt att följa vart pengarna går. Men trots allt detta är FN det system som vi tillsammans byggt upp och som på många sätt har sett till att inga riktigt stora militära världskrig – än så länge – har brutit ut sedan det bildades.

FN-systemet bär stora delar av det multilaterala systemet. Till syvende och sist är FN det som dess medlemmar bestämmer att det ska vara, och ju mer engagemang och medel man bidrar med, desto mer inflytande får man.

En genomgång görs nu av FN-systemet, där olika delar förväntas slås ihop och effektiviseras, något som efterfrågats tidigare i debatten. Detta sker samtidigt som spelplanen i världen snabbt förändras. Länder som Kina, Turkiet och Saudiarabien flyttar fram sina positioner, medan USA:s roll är alltmer otydlig.

I det läget är det avgörande att EU och Sverige kliver fram på alla plan och står upp för grundläggande värderingar som rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Biståndet är en stor del i detta. I stället för att prioritera ned biståndet måste vi lyfta fram det som det viktiga säkerhetspolitiska instrument det är.

Förutom att engagera oss mer i de multilaterala organisationerna behöver vi återställa det svenska biståndet till 1 procent. Vi behöver också trycka på allt vi kan för att EU ska behålla storleken på sitt bistånd i långtidsbudgeten samt se över om det möjligen kan göras mer flexibelt. Det sista vi behöver är försvårande plakatpolitik som knyter biståndet till exempelvis migrationspolitik i Sverige eller i EU.

Jag vill med detta yrka bifall till reservation 2 samt till motiveringen under stycket om kärnstöd, även kallad reservation 8.