Herr talman! Jag inleder med att yrka bifall till reservation 5.

Herr talman! Regeringen har inkommit med en skrivelse till riksdagen med en resultatredovisning av Sveriges multilaterala bistånd under 2023. Det året gick 59 procent av Sveriges totala biståndsmedel till dessa organisationer, det vill säga större delen av vårt internationella bistånd.

I skrivelsen behandlas Ukraina, Demokratiska republiken Kongo, Kenya och Colombia särskilt. Det är länder där svenska medel via FN-organ och andra multilaterala aktörer har bidragit både till akut humanitär hjälp och till utveckling, fredsbyggande och reformstöd av mer långsiktigt slag.

När kriget bröt ut i Ukraina stod världen inför en humanitär katastrof. På bara dagar förlorade miljontals människor sina hem, sin trygghet och i många fall sina anhöriga. Det multilaterala biståndet möjliggjorde att hjälp nådde fram snabbt. Organisationer som UNHCR, WHO och Unicef var redan på plats, redo att agera. Det är ett exempel på hur multilateralt bistånd fungerar när det är som mest verkningsfullt – när många länder går samman för att snabbt kunna ge hjälp där behoven är som störst. Totalt uppgick det bilaterala biståndet till Ukraina 2023 till över 2 ½ miljard kronor, varav merparten genom multilaterala organisationer.

Insatserna hanterar inte bara de mest akuta händelserna utan arbetar också mer långsiktigt. Ukraina står inför enorma utmaningar, inte bara humanitärt utan också inför sin EU-integrering. Här kan de multilaterala organisationerna med normgivande mandat göra mycket genom att bland annat stödja reformer och stärka lagstiftning. Det är ett tydligt exempel på hur bistånd kan bidra till fred, utveckling och geopolitisk stabilitet.

Herr talman! Kriser runt om i världen skapar ofta rubriker, men främst i den inledande fasen. Långt ifrån alla stannar kvar där. Många av kriserna syns inte så mycket. De får inga stora rubriker. De glöms bort.

I Sudan pågår just nu världens största flyktingkris. 14 miljoner människor är på flykt. I Demokratiska republiken Kongo befinner sig över 7 miljoner människor på flykt inom landets gränser. I Myanmar dödades över 3 000 människor nyligen i en jordbävning, mitt i ett redan pågående inbördeskrig.

Människor i dessa regioner lider i tysthet, medan mycket av världens fokus riktas någon annanstans. Och det är där, just i skuggan, som de multilaterala biståndsorganisationerna ofta spelar sin viktigaste roll. Många organisationer har strukturer på plats. De har erfarenhet, närvaro och kapacitet. De kan skala upp snabbt, långt innan enskilda länder hinner agera.

Men just därför måste vi också våga prata om kontroll, uppföljning och prioritering. Bistånd är inte bara ett uttryck för solidaritet. Det är också ett politiskt verktyg och ett ansvar. När Sverige ger stöd till en organisation måste vi kunna se vad pengarna används till. Vi måste kunna mäta vad vi uppnår. Vi måste också kunna agera om samarbetet inte fungerar, oavsett hur etablerad mottagaren är.

Herr talman! Det handlar inte bara om hur mycket vi ger. Det handlar om hur vi ger och varför. Bistånd lindrar nöd och hjälper de allra mest utsatta. Men det är också en investering i stabilitet, säkerhet och framtida relationer, vilket gynnar oss alla.

Till exempel minskar det trycket på migration. När människor kan få skydd, sjukvård och försörjning i närområdet minskar behovet av att fly till en annan del av världen. Det är bra för dem, men det är också bra för Sverige.

Bistånd motverkar också konflikter och extremism. Stöd till rättsstatens utveckling och demokratiska strukturer kan minska grogrunden för våldsbejakande extremism. Det stärker säkerheten även för oss.

Avslutningsvis, herr talman, har FN med sina olika organisationer bidragit till ekonomisk utveckling i en lång rad fattiga länder och till att lindra följderna av naturkatastrofer och konflikter. Men FN dras även med stora problem. Det finns för många organisationer, och overheadkostnaderna är för stora.

Återkommande indikationer på korruption när det gäller både ekonomi, tilldelning av tjänster och stöd till olika länder är oroande. Dessutom har flera av FN:s cirka 40 organisationer inriktningar som tangerar samma verksamhetsområden.

Sverige bör därför verka för en sammanslagning av FN-organisationer. Vi bör särskilt verka för att avveckla UNRWA och i stället lägga över dess verksamhet på andra FN-organisationer, till exempel FN:s huvudsakliga flyktingorgan UNHCR, Unicef eller någon annan. Det är organisationer som klarar av samma uppgifter runt om i världen. Det är inte rimligt att ett folk ska ha en särställning inom FN.

Sverige bör fortsätta att vara ett stort givarland men fokusera på samarbetet med ett urval av FN-organisationerna.

(Applåder)