Fru talman! Hur använder man 4 miljarder i bostadspolitiken? Man kan lägga dem på ett investeringsstöd för att stimulera byggandet av bostäder med lägre hyror än vad som annars hade varit möjligt. Då räcker de i två eller kanske till och med tre år. Man kan lägga dem på att stimulera energieffektiviseringar som permanent sänker kostnaderna för hushåll och företag för uppvärmning och belysning under lång tid framöver. Man kan lägga dem i ett stöd för att renovera upp det äldre beståndet i miljonprogrammen, eller så kan man lägga dem på stadsmiljöavtal eller investera dem i infrastruktur. Sedan kan man naturligtvis också bränna dem på ett halvårs köksrenoveringar i villor och hoppas att det ska rädda en byggbransch i kris.

Fru talman! Jag hade den stora äran att under tio månader tjänstgöra som bostadsminister i Sveriges regering. Jag hade gärna gjort det längre, men jag är av uppfattningen att politikens innehåll är viktigare än vilka poster man kan förhandla sig till eller klamra sig fast vid. När riksdagen valde att rösta igenom den servettskiss till statsbudget som hade förhandlats fram av Sverigedemokraterna i stället för den budget som vi hade förhandlat fram lämnade jag mitt uppdrag. Det är jag stolt över, för politik spelar roll.

Fru talman! Under det knappa år som jag var statsråd påbörjades över 70 000 bostäder, vilket är mer än dubbelt så mycket som under förra året och mer än dubbelt så mycket som prognosen för det här året. Missförstå mig rätt nu; jag tar absolut inte åt mig äran för det personligen. Men faktum är att det under den tid som Miljöpartiet hade bostadsministerposten byggdes fler bostäder i Sverige än det hade gjorts på decennier.

Under vart och ett av de sju åren påbörjades fler bostäder än under de senaste två åren. Vi kanske bytte person på posten vid ett antal tillfällen, men vi arbetade målmedvetet och strukturerat med att få till stånd fler bostäder – och det gav resultat. Det är jag också stolt över, för politik spelar som sagt roll.

Fru talman! En bostadspolitik är dock inte bara byggande. En bostadspolitik kräver också att de människor som bor, jobbar och lever i Sverige har råd att betala för sin bostad och kan leva på sin lön. Bostadspolitik är att ha ambitioner om goda bostäder, tillräckligt stora bostäder och trygga hem för barn.

Fru talman! Det serverades lunch på Mynttorget i dag. Makalösa Föräldrar, en förening för de sannerligen makalösa föräldrar som lever ensamma med sina barn, bjöd på gröt. De bjöd på gröt eftersom det är vad de äter till lunch – när de äter lunch.

Regeringen lägger miljarder av våra skattemedel på att låta villaägare renovera kök – eller, förlåt, byta kontakter. Ännu många fler miljarder går till att sänka skatten för de allra, allra rikaste. Den som äger sitt boende får ett bidrag på en tredjedel av räntekostnaden, betalat med skattemedel. Det är ett bidrag som finansieras av alla som betalar skatt, även de som inte äger sitt boende.

Fru talman! En ensamstående barnskötare med två barn i hyresrätt i Stockholm får däremot inte del av de här miljarderna. Hon får en hundralapp i skattesänkning – grattis! Men hon förlorar många fler hundralappar när det tillfälliga tillägget i bostadsbidraget tas bort. Mitt i sommaren försvinner det, när barnen är hemma från skolan och ingen skollunch serveras. För mamman i mitt exempel innebär det att hon förlorar mer än 500 kronor i månaden – 500 kronor i månaden! Därför äter hon gröt till lunch, när hon alls äter lunch.

Allt fler låginkomsttagare i Sverige, särskilt ensamstående, väljer bort att äta lunch för att ha råd med mat till sina barn. Hyran är nämligen alltid prioriterad. När pengarna inte räcker lånar man av grannen, av en vän eller av en förälder. Närmare hälften av de ensamstående med låga inkomster har behövt göra det de senaste sex månaderna.

Låt det sjunka in en stund: 40 procent av ensamstående med inkomster under medianlön har lånat till hyra eller motsvarande kostnader de senaste sex månaderna! Förstår ni vilken fattigdomskris vi sitter med?

Fru talman! Vi har ett tydligt bostadspolitiskt mål som riksdagen har slagit fast, nämligen att barnfamiljer ska ha råd med en tillräckligt stor bostad. I stället har de familjer som skulle erbjudas hjälp för att kunna bo på ett bra och rimligt sätt tvingats flytta till allt mindre bostäder. Familjer med låga inkomster blir alltmer trångbodda, och nu är vi i en situation där pengarna inte längre räcker till mat. De räcker inte heller till mediciner, som dessutom ska bli ännu dyrare nu. Och de räcker definitivt inte till någon semester.

Det är i den situationen som regeringen har valt att dra in tillägget till bostadsbidraget. Man har inte valt att förstärka det och inte att permanenta det, utan man har valt att dra in det. Man slopar det, mitt i sommaren, och lämnar familjerna i sticket – trots att barnvräkningarna ökar. Det borde inte kunna ske i Sverige att barn ställs utan hem. Det borde vara en fullständigt självklar uppgift för oss som samhälle att se till att det inte sker.

Fru talman! Bostadspolitik borde vara mycket mer än byggande. Bostadspolitik borde handla om rätten till en bostad och om att ge barn som växer upp i Sverige en tillräckligt bra bostad för att de ska kunna ta sig an sin utbildning. Det borde handla om möjligheten att klara sin hyra på en heltidslön även om man är kvinna och arbetar inom vård och omsorg och även om man lever ensam med sina barn.

Fru talman! Låt oss fortsätta debattera hur vi bygger bostäder, hur vi planerar goda samhällen och hur vi kan investera i en byggbransch som har haft det riktigt, riktigt tufft. Men låt oss också fortsätta debattera hur vi stärker betalningsförmågan för alla dessa makalösa, fantastiska föräldrar som arbetar och sliter varje dag men inte får ihop ekonomin.

Visst ska det väl ändå löna sig att arbeta – inte bara för den som arbetar i industrin, som riskkapitalist eller riksdagsledamot utan också för den som arbetar med omsorg? Visst vill vi väl att även vårdbiträdet på äldreboendet och barnskötaren på förskolan ska ha råd att betala hyran och sätta mat på bordet? Visst tycker vi väl att även ensamstående mammor ska kunna äta lunch, och då inte bara gröt? Och visst tycker vi väl att deras arbete är värt lite mer än bara applåder?

Bostadspolitik

Fru talman! Nog tycker vi att det är en skam att samhällets skyddsnät har blivit så fullt med hål att barn kan vräkas från sina hem? Jag trodde i alla fall det. I stället hör jag nu att Tidöpartierna tycker att det är bra, önskvärt och rimligt att heltidsarbetande föräldrar kan hänvisas till socialtjänsten och få försörjningsstöd när pengarna inte räcker till hyra. Det var Sverigedemokraternas svar på den här problematiken.

Att förlänga – permanenta – tillägget till bostadsbidraget borde vara en självklarhet, fru talman. Att stoppa vräkningar av barn är ett krav. Jag yrkar bifall till reservation 18.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 april.)