Herr talman! Vi debatterar i dag ett stort antal förslag som rör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det finns mycket att säga om dessa förslag, men i detta sammanhang vill jag ta upp en annan aspekt som vi i Liberalerna tycker är lika viktig som de fri- och rättigheter som vi fastställer i författning. Det handlar om hur vi garanterar att dessa fri- och rättigheter respekteras av våra myndigheter och normgivande instanser, som exempelvis regeringen och riksdagen.

Herr talman! Skyddet av våra grundläggande fri- och rättigheter är till syvende och sist den aspekt som avgör om en demokrati utvecklas i en mer eller mindre liberal riktning. I en liberal demokrati är dessa rättigheter inte bara starkt skyddade utan utgör styrelseskickets centrala mål och mening. I en illiberal, en icke-liberal, demokrati är det däremot ett oinskränkt majoritetsstyre som dominerar.

Herr talman! Sedan antiken har dessa två demokratiuppfattningar stått mot varandra. Den första demokratin, den atenska, gick under när demagogerna omvandlade majoritetsstyret till ett tyranniskt instrument som inte kände några gränser. Dödsdomen mot Sokrates står som en evig påminnelse om faran med en sådan demokratiuppfattning.

Detta majoritetens tyranni, som John Adams, Edmund Burke och Alexis de Tocqueville kallade det, var och är fortfarande ett hot mot såväl individens som minoritetens rättigheter. Det var för att skapa ett bålverk mot detta hot som den första moderna demokratin, den amerikanska, satte starka spärrar mot grundlagsändringar, skapade ett komplicerat system av checks and balances och redan i december 1791 antog en rättighetskatalog med konstitutionell status.

Som bekant följde Sverige en annan väg. Utvecklingen av vår demokrati präglades av filosofen Axel Hägerströms och den så kallade Uppsalaskolans rättsrealism, med dess uppfattning om att absoluta mänskliga rättigheter inte finns, något som entusiastiskt anammades av den framväxande socialdemokratin. Folksuveräniteten skulle inte inskränkas av naturrättsliga principer eller konstitutionella hinder. Socialdemokraterna ville att det skulle vara lätt att ändra författningen, och de grundläggande fri och rättigheterna skulle helst inte skrivas in i författningen. I stället fick det räcka med några föga förpliktande meningar, vilket blev fallet i den nya regeringsformen som antogs 1974.

Motståndet mot maktdelningen och framför allt mot domstolarnas rätt att överpröva ett riksdags- eller myndighetsbeslut var grundmurat från socialdemokratins sida men också från andra politiska partier, som Centerpartiet. Mot denna uppfattning stod borgerligt sinnade partier som Folkpartiet och Moderaterna, som försvarade idén om att en stark konstitution skulle skydda våra grundläggande rättigheter och sätta bestämda gränser för all offentlig maktutövning.

Herr talman! Sedan 1970-talet har mycket hänt. Den liberaldemokratiska ståndpunkten har vunnit viktiga segrar, inte minst tack vare Europadomstolens interventioner. Att Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna inkorporerades i svensk lagstiftning var ett avgörande steg i den riktningen, likaså förbudet mot att meddela lag eller annan föreskrift som står i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen samt den successiva anpassningen till EU-rätten, inte minst att vi avskaffat det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, som innebar att en domstol fick besluta att en grundlagsstridig lag inte fick tillämpas, men bara om felet var uppenbart.

Herr talman! Förslaget från 2020 års grundlagskommitté om att förstärka grundlagsskyddet genom att kräva kvalificerad majoritet om två tredjedelar vid den andra omröstningen i riksdagen är en stor liberaldemokratisk framgång som vi i Liberalerna helhjärtat ställer oss bakom. Vi anser dock att denna viktiga reform inte är ett tillräckligt skydd mot eventuellt maktmissbruk så länge lagprövningsinstitutet inte förstärks på ett avgörande sätt.

En författningsdomstol vore det bästa sättet att inrätta en verkningsfull prövningsinstans för lagar och förordningar samt regerings- och andra myndighetsbeslut. Den högt ansedda tyska författningsdomstolen i Karlsruhe skulle kunna tjäna som modell för en sådan domstol. Den tyska domstolens befogenheter innefattar både abstrakt och konkret konstitutionell kontroll, det vill säga både granskning av att en lag i sig följer grundlagen och granskning med anledning av ett enskilt fall. Kontrollen borde dessutom göras inte bara efter att en lag trätt i kraft utan också före, genom konstitutionell prövning ex ante. Så fungerar det till exempel i Frankrike.

Herr talman! Det finns givetvis risker med ett centraliserat system för lag- eller normprövning. Den främsta är att det kan politiseras, det vill säga användas som ett instrument för att genomdriva en partipolitiskt eller ideologiskt präglad tolkning av grundlagen. Denna politiseringsrisk har varit aktuell länge i fallet med USA:s högsta domstol men under senare tid också i länder som Polen och Ungern. Risken måste givetvis tas på största allvar, inte minst vad gäller utnämningen av ledamöterna i den normprövande instansen.

Det tyska utnämningssystemet har hittills undvikit denna risk genom en kombination av formella och informella krav. Det formella är att det fordras en tvåtredjedelsmajoritet i både förbundsrådet och förbundsdagen för att välja nya domare. Det informella är en politisk konsensuskultur som förhindrar att det uppstår blockerande minoriteter, som det ofta gör i exempelvis Spanien.

Herr talman! Slutligen är det värt att påminna om att inget politiskt system i längden är immunt mot illiberala tendenser om en folkmajoritet ställer sig bakom auktoritära ledare. Det behöver vi ha i minnet i den tid vi nu lever i. Som Ronald Reagan uttryckte det i januari 1967: Frihet är en ömtålig sak och är aldrig mer än en generation bort från utrotning. Det gäller om folkflertalet inte är berett att försvara den.

Till sist vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)