Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Vi har diskuterat det här med vattenkraften och miljötillstånd flera gånger tidigare i kammaren, men utgångspunkten för den här interpellationen var just EU-kommissionens överträdelseärende.

Jag har tagit del av ministerns svar, där ett starkt fokus låg på hur väl vi har implementerat direktivet i svensk lagstiftning. Min bild är att vi har införlivat direktivet väl i svensk lagstiftning, och jag tycker inte heller att den kritik som kommissionen lyfter fram träffar speciellt rätt när det gäller införlivandet. Jag upplever dock att den skarpa kritiken från kommissionen gäller pausandet av prövningen av vattenkraften.

Vi har diskuterat frågan om just pausandet av prövningen och vilka konsekvenser det får. Det får konsekvenser både för miljön och för de små vattenkraftsägare som hamnar i ett osäkert läge, och det får även stora effekter för större vattenkraftsägare som står i begrepp att göra stora investeringar för att öka effekten och förbättra vattenkraften på olika sätt. Det vågar man liksom inte göra innan man har ett nytt, modernt miljötillstånd på plats.

Jag vet att jag och ministern är överens om att allt detta är negativa effekter av pausen. Men jag tycker att det blir extra pikant när kommissionen drar igång ett överträdelseärende eftersom det då finns en risk att vi skulle kunna hamna i en situation där vi behöver betala pengar för att vi inte sköter oss som vi ska. Det är egentligen med utgångspunkt i det som jag ställer min följdfråga till det svar jag har fått från ministern.

Jag vet att vi hade en diskussion om detta under valrörelsen och att det fanns väldigt mycket oro, inte minst bland små vattenkraftsägare men också gällande boendemiljöer, kulturmiljöer och så vidare. När regeringen och statsrådet gjorde sitt övervägande kring pausandet, hur vägde man risken för ett överträdelseärende och de negativa miljökonsekvenser som pausen har mot de eventuella fördelar som man kunde se med pausen? Det är min följdfråga.