Herr talman! Jag har två gånger ställt frågan om ensamstående föräldrars ekonomiska situation, dels i en skriftlig fråga till finansministern, som besvarades av statsrådet Anna Tenje, dels genom denna interpellation. Jag tackar statsrådet för båda svaren.

Att tala om ljusare framtidsutsikter eller att tilläggsbidraget i bostadsbidraget förlängs när det sänks från 40 till 25 procent och tas bort helt i juni är att backa när människor behöver stöd som mest, inte minst i dessa ekonomiskt svåra tider.

Statsrådet menar också att hushåll med lägst inkomster har fått förbättrad ekonomisk standard procentuellt sett, men att tala om procent i stället för faktiska kronor är att gömma verkligheten bakom siffror. För den ensamstående mamma som saknar 3 000 kronor varje månad för att klara mat, hyra och kläder spelar det ingen roll om inkomsten ökat med några procent om hon ändå tvingas ta sms-lån för att köpa vinterjackor till sina barn.

Enligt Sveriges Makalösa Föräldrars rapport är åtta av tio ensamstående föräldrar ekonomiskt stressade, och fyra av tio har tvingats låna till basala utgifter. Enligt organisationens rapporter saknas det i snitt 3 029 kronor varje månad. Majblomman bekräftar bilden och visar i sin senaste rapport att barn hoppar över måltider och aktiviteter och att många barn skäms över sina kläder. Nästan 30 procent har inte råd att äta sig mätta hemma. Låt detta sjunka in. Det sker i Sverige 2025, ett av världens rikaste länder.

Herr talman! Enligt Kronofogdens rapporter ökade antalet vräkta barnfamiljer med 24 procent under 2024. Det handlar inte om att föräldrarna är lata utan om att hyran är för hög och stödet för svagt. Regeringen talar ofta om arbetslinjen, men många av dessa föräldrar jobbar redan. De jobbar inom vård, handel eller omsorg. Enligt Handelsanställdas förbund och Akademikerförbundet SSR ligger många under EU:s fattigdomsgräns trots att de jobbar heltid. Problemet är inte att föräldrarna inte arbetar; problemet är att regeringen inte bryr sig om att jobbinkomsten ska räcka till.

Herr talman! När ett barn inte vågar bjuda hem en kompis eller skäms för att inte kunna följa med på klassresan handlar det inte om drivkrafter utan om politisk likgiltighet. Det är också ett svek mot barnkonventionen, som numera är svensk lag. I barnkonventionen står det tydligt att varje barn har rätt till en skälig levnadsstandard. Det står också att varje barn har rätt att skyddas mot ekonomisk utsatthet. Men detta sker inte i dag.

Regeringen, liksom statsrådet i sitt svar, lyfter gärna fram jobbskatteavdraget och de 2 600 kronorna per år. Det motsvarar 150–220 kronor i månaden beroende på inkomst, men samtidigt har matpriserna ökat med 20 procent och hyrorna stigit. Hushållen pressas också av elräkningen. Skattesänkningen äts alltså upp snabbare än en liter mjölk. Samtidigt har regeringen tagit bort avtrappningen för höginkomsttagare, vilket gett dem tusentals kronor mer varje månad. Det är ett medvetet agerande från regeringen att ta från dem som har minst och ge till dem som har mest.

Herr talman! I dag sliter väldigt många ensamstående mammor med deltidsjobb, matångest och elräkningar, och det enda svar de får från regeringen är att de ska vara glada att man har sänkt skatten. Jag tycker inte att detta räcker. Jag tycker inte att det är värdigt. Det här är inte Sverige när Sverige är som bäst.

Min fråga till statsrådet kvarstår: När vi har så mycket fakta på bordet, vad är det som gör att regeringen inte agerar mycket tydligare och kraftigare mot den ökade barnfattigdomen i vårt land?