Herr talman! Vi hörde statsrådet tala om många viktiga saker, bland annat om kvinnors hälsa och om arbetsgivarens ansvar. Hon tog bland annat upp att arbetsgivaren ska omplacera gravida, eller göra anpassningar, och förebygga risker. Det är sant och låter bra, men verkligheten ser inte alltid ut riktigt så. Det är inte så när man jobbar som undersköterska i hemtjänsten och lyfter människor varje dag. Det är inte så när man jobbar i handeln och i princip står upp åtta timmar i sträck. Det är inte heller så när man jobbar i förskolan och måste bära barn, springa efter dem och stå på golvet.

I verkligheten händer ungefär det här när en kvinna berättar för sin chef att hon har ont på grund av sin graviditet: Chefen säger att det inte finns något annat jobb att ge henne. Försäkringskassan säger att hon inte är tillräckligt sjuk, för graviditet är inte per definition ett sjukdomstillstånd. Hon tvingas i stället ta ut sin föräldrapenning för att överleva ekonomiskt. Då förlorar hon tid med sitt barn när det väl är fött.

Det är detta vi socialdemokrater vill ändra på. Vi har lagt fram tydliga förslag, bland annat om att stärka möjligheten att få graviditetspenning och om att införa ett nytt stöd till kvinnor i riskfyllda arbetsmiljöer. Vi vill att alla gravida ska ha rätt till graviditetspenning sista veckan före beräknad förlossning och fram till den faktiska förlossningsdagen utan att behöva visa upp en massa intyg. Vi vill skapa ett tryggt och jämlikt socialförsäkringssystem som faktiskt fungerar även för arbetarkvinnor.

Herr talman! Ministern talade tidigare om att förslagen riskerar att förlänga frånvaron från arbetsmarknaden. Då måste vi ställa oss frågan: Från vems perspektiv? Från den gravida kvinnans perspektiv handlar det inte om ledighet utan om nödvändig vila för att inte gå sönder. Om vi menar allvar med att kvinnor ska orka jobba längre och vara friska och trygga måste vi börja i verkligheten, inte i något kalkylblad.

Ministern nämnde i sitt svar att regeringen satsar 1,6 miljarder på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Vi hörde också fler förslag. Många av dem är bra, och vi stöder dem. Jag vill dock påstå att det ena inte måste utesluta det andra. Kvinnors hälsa börjar nämligen inte på BB, utan den börjar på jobbet i vecka 20 eller 30 – i den vardag som formar graviditeten.

Om vi menar allvar med jämställdhet räcker det inte med fina ord. Då måste vi våga investera i trygghet – inte bara i vård när det har gått snett utan också i stöd innan det gör det. Det handlar om ett trygghetssystem som är byggt för verkligheten, inte för skrivbordet.

Situationen är dessutom sådan att allt färre barn föds i Sverige; barnafödandet är på historiskt låga nivåer. När man möter småbarnsföräldrar i dag måste man fråga sig vad de har att ta ställning till innan de börjar bilda familj. Vi lever i en enorm kostnadskris. Världen, liksom Sverige, känns alltmer otrygg. Matpriserna rusar. Hyrorna fortsätter att öka. Räntorna ser ut att vända uppåt igen. Tio års reallöneökningar har försvunnit. Vi har dessutom en regering som har passat på att sänka skatten för dem som har mest i stället för att säkra barnfamiljernas ekonomi.

Incitamenten att bilda familj har väl i princip aldrig varit svagare. Ska då även detta vara en del där regeringen har färdiga och tydligt uppspaltade förslag på vad man skulle kunna göra för att förbättra förutsättningarna för gravida men ändå inte vågar plocka de lågt hängande frukterna? Här borde regeringen kunna leverera. Jag tycker att det är tråkigt att vi hittills inte har fått några sådana tydliga besked.