Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag har försökt debattera det här ämnet med statsrådet en gång tidigare. Nu står vi återigen här i kammaren eftersom jag vill ställa en enkel men avgörande fråga till socialförsäkringsministern: Vad är det regeringen väntar på? Utredningen Ett modernare socialförsäkringsskydd för gravida har varit klar i snart två år. Den är tydlig, den är genomarbetad och den är efterfrågad av både profession och de kvinnor som berörs av frågan. Men det vi möts av från ministern och regeringen är tystnad.

Den här gången fick vi i alla fall ett svar. Vad var det då för svar som ministern nyss gav? Jo, det var att vissa av förslagen skulle kunna innebära att kvinnor får ersättning från socialförsäkringen under längre tid än i dag och att detta i sin tur riskerar att förlänga frånvaron från arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag tycker att det är ett märkligt sätt att se på graviditet och arbete. Det låter som om regeringen tror att kvinnor vill vara borta från jobbet längre än nödvändigt. Det är inte min bild. Det är inte den bild jag får när jag träffar undersköterskor, förskollärare, vårdbiträden, busschaufförer eller andra kvinnor i tunga yrken. De vill jobba, och de är stolta över sina jobb.

De behöver dock ett skyddsnät som fungerar när kroppen säger ifrån. Att skydda gravida från skador, ohälsa och press är inte ett hinder för det som statsrådet många gånger kallar arbetslinjen; det borde vara ett villkor för ett hållbart arbetsliv.

Ministern lyfte också att utredningens förslag skulle medföra kostnadsökningar. Det är ju möjligt, men den fråga vi bör ställa oss i den här kammaren är vad det kostar att låta bli. Vad kostar det samhället när kvinnor pressas att jobba tills de blir sjukskrivna? Vad kostar det i vårdkostnader, i sjukpenning och i förlorad arbetsförmåga? Vad kostar det att signalera till kvinnor att deras trygghet inte prioriteras? Vad kostar det kvinnan själv, herr talman, när hon känner att hon är ensam, oskyddad och något bortglömd just när stödet är som allra viktigast?

På ett skolbesök i Halland nyligen träffade jag en kvinna som arbetar som lokalvårdare och är gravid i vecka 24. Hon hade fått besked från sin chef att det inte fanns några lättare arbetsuppgifter att ta. Hon kunde exempelvis inte stå på knä längre, men hon kunde inte heller vara sjukskriven eftersom hon inte var tillräckligt sjuk. Hon tvingas i stället ta ut föräldrapenning flera veckor innan barnet ens är fött och förlorar därmed dyrbar tid med sitt barn. Så ser verkligheten ut i dag.

Det är därför vi socialdemokrater i vår budgetmotion har föreslagit en förstärkning av graviditetspenningen. Vi vill se nya ersättningsformer för riskfyllda arbetsmiljöer. Vi vill att kvinnor oavsett yrke ska ha rätt till ett socialförsäkringsskydd som är rättvist, träffsäkert och tryggt. Vi behöver därför tala klarspråk.

Att regeringen inte prioriterar detta handlar inte om att man inte kan. Det handlar om att man inte vill. Att skjuta frågan framför sig med hänvisning till kostnader eller risker för längre ledighet är att blunda för det som verkligen kostar. Det handlar om kvinnors hälsa, kvinnors tillit till trygghetssystemet och kvinnors plats på arbetsmarknaden över tid.

Jag ställer därför frågan igen, herr talman: Vad är det regeringen väntar på?