Fru talman! Vi hörde både socialförsäkringsministern och Caroline Högström i sina anföranden lyfta fram att en anställning och en lön är det bästa sättet att bryta utsattheten och minska risken för vräkningar av barn och barnfamiljer. Det är viktigt, och det hade kanske varit tillräckligt om svenska arbetare hade varit rättvist kompenserade och hade haft en god lön som motsvarade det arbete de gjorde. Det hade kanske varit tillräckligt om hyrorna i Sverige hade varit rimliga och om lönerna hade ökat snabbare än hyrorna.

Men det är inte det samhälle vi har i dag. Många av de mest utsatta barnfamiljerna består av vårdnadshavare med fasta anställningar. Ministern talade mycket om sammanboende föräldrar. Men enligt organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar fattas det varje månad 3 029 kronor för en ensamstående förälder med två barn och en månadsinkomst på 25 000 kronor, vilket är en genomsnittlig medlem hos dem.

Som jag nämnde i mitt tidigare anförande har över en fjärdedel av ensamstående föräldrar med låga inkomster, och nästan lika många sammanboende föräldrar, haft svårt att betala kostnader kopplade till bostaden.

Ska vi minska antalet barnvräkningar behöver vi därför ett barnbidrag som täcker de faktiska kostnaderna för att ha barn. Vi behöver ett bostadsbidrag som täcker höga hyror, för vartenda barn i Sverige, oavsett om deras föräldrar har ett jobb eller inte och oavsett var i Sverige de bor, ska ha ett tryggt hem att bo i.

Det är inte det bidrag vi har i dag. Antalet barnfamiljer som får bostadsbidrag minskar varje år för att inkomstgränserna inte räknas upp. Färre får rätt till bostadsbidrag. Storleken på bostadsbidraget minskar.

Min fråga till minister Tenje är: Varför är inte regeringen villig att stärka barnbidraget och bostadsbidraget på det sätt som är uppenbart nödvändigt?

(Applåder)