Herr talman! Jag vill börja med att tacka Åsa Eriksson och Sanne Lennström för att de lyfter Finsam som en viktig fråga.

Jag bor själv i en politiskt eftersatt förort till Göteborg. Det är en stadsdel där många människor varje dag kämpar för att hitta sin plats i samhället, där unga tappar sin framtidstro och där föräldrar med psykisk ohälsa eller språksvårigheter inte vet vart de ska vända sig. Det är en stadsdel där människor faller mellan stolarna – inte för att de inte vill arbeta, utan för att systemet inte samarbetar.

Det är här Finsam kommer in. Finsam är inte ett byråkratiskt experiment. Det är ett praktiskt verktyg för att hjälpa verkliga människor med verkliga problem. Genom att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommuner och regioner samverkar kan man tillsammans möta individen med ett samlat stöd.

I dag ser vi tyvärr motsatsen. Statliga myndigheter drar sig undan. Finansieringen minskar i reella termer. EU-medel som borde användas stoppas. Resultatet har blivit att projekt i bland annat Göteborg har lagts ned. Personal har sagts upp, och människor får inte hjälp i tid.

Herr talman! Om staten inte höjer sin medfinansiering till Finsam sätter man ett tak för vad kommuner och regioner kan bidra med. Finsam är uppbyggt på principen om jämbördigt ansvar, men om staten inte höjer sin andel kan inte heller andra parter göra detta. Det är kortsiktigt, tycker jag. Det är orättvist, och jag skulle påstå att det är samhällsekonomiskt dumt. För varje person som fastnar i passivitet, bollas mellan system och inte får rehabilitering ökar kostnaderna för försörjningsstöd, vård och psykisk ohälsa.

En färsk utvärdering som gjorts av Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, visar samtidigt att Finsam fungerar. Människor kommer i arbete, får bättre hälsa och behöver mindre stöd. Så varför är regeringen så passiv? Varför finns inga tydliga styrsignaler till Försäkringskassan? Varför har man inte ökat medlen när behoven har ökat?

Herr talman! Vi vet att det finns tiotusentals – kanske hundratusentals – människor i Sverige som skulle behöva det stöd Finsam ger. Men bara några få procent nås i dag. Ska vi nöja oss med det? Jag menar att vi måste ha högre ambitioner. Vi ska inte montera ned. Vi ska bygga ut. Finsam borde vara ryggraden i vår aktiva välfärdspolitik.

Jag uppmanar regeringen att ta ansvar. Höj statens medfinansiering av Finsam! Ge tydliga direktiv till myndigheterna – i det här fallet Försäkringskassan! Säkerställ att EU-medel når rätt målgrupp! Och framför allt, låt inte fler människor falla mellan stolarna!

(Applåder)