Herr talman! Låt mig börja med arbetslinjen, som det talas om. I dag är över 600 000 människor arbetslösa. Som statsrådet kanske vet är jag ordförande i civilutskottet och jobbar med bostäder. Över 2 000 bostadsbolag har gått i konkurs.

Människor är inte arbetslösa för att de vill vara arbetslösa. De är inte fattiga för att de vill vara fattiga. Det är regeringens politik som gjort att människor har blivit av med arbetet, precis som pandemin ledde till att många blev av med arbetet. Det handlar inte om bidragsberoende utan om en politik där beslut fattas som gör att människor i dag inte har ett arbete att gå till, vilket påverkar hushållens ekonomi, skapar fattigdom och så vidare.

När barnfamiljer hamnar i en situation som delvis orsakats av politiken eller av politiska beslut kan inte det bästa vara att ta bort det stöd som finns för att hjälpa dem när de har hamnat i en sådan situation. Att säga att de inte får vara bidragsberoende utan måste arbeta är inte rättvist. Så kan man inte tänka.

Det handlar om människor, såsom alla som jobbar i byggbranschen och som har jobbat och byggt det här samhället. Jag har träffat många byggnadsarbetare som har jobbat hela livet men som i dag inte har ett jobb att gå till. De har familjer som kan behöva stöd från staten, men då säger staten: Det är inte det bästa sättet att fixa det här, utan ni måste gå och jobba. Om man har en politik som skapar jobb kommer folk att gå och jobba.

När det gäller samverkan tycker jag att det är viktigt. Precis som statsrådet säger finns det ett system, men systemet funkar inte eftersom det inte är obligatoriskt utan frivilligt. I vissa kommuner funkar det, men i vissa kommuner funkar det inte. Varför är det inte obligatoriskt? Då kan samverkan ske varje gång ett barn riskerar att vräkas. Då kan man finnas där för att hjälpa och plocka upp barnen. Det tycker jag är viktigt, och det är också i enlighet med barnkonventionen, som är lag i Sverige.