Herr talman! Jag uppskattar verkligen ministerns genuina engagemang i frågan.

När människor hör av sig till mig och är oroliga över evighetskemikalier jämför de ofta med läkemedel. Där har vi en helt annan inställning i samhället. Den som vill släppa ett läkemedel på marknaden måste först bevisa att nyttan med medicinen är större än biverkningarna. Så är det inte när det kommer till kemikalier. Man får i princip sätta vilken kemikalie som helst på marknaden tills det har bevisats att den är farlig och kan förbjudas. Vi vet att det är på det viset.

Jag instämmer med ministern i att det är svårt att riktigt veta effekterna av de nationella förbuden. Men vore det ändå inte, med tanke på försiktighetsprincipen och som en ren försiktighetsåtgärd, bättre att gå fram med ett nationellt förbud, även om vi inte kan veta effekterna? Det innebär åtminstone ingen skada för människor. Jag återkommer till den frågan. Är det ändå inte bättre att gå före?

Jag blir glad över att ministern är tydlig med att det vid minsta signal på att regelverket på EU-nivå är på väg åt fel håll finns en beredskap för att gå fram med tuffare regler nationellt. Det är positivt.

Men ändock, vore det inte med försiktighetsprincipen i beaktande rimligt att gå fram med nationella regler så fort man bara kan?