Herr talman! Det är en mycket bra fråga som ledamoten ställer, nämligen hur vi motiverar att vi inte genomför ett nationellt förbud och en nationell reglering. Det finns flera skäl till detta. Det allra främsta skälet är det faktum att vi har ett läge där exempelvis tullen utsätts för stora påfrestningar av att kontrollera huruvida olika varor efterlever en nationell lagstiftning. Det skulle vara ett mycket omfattande och kostnadsdrivande arbete.

Vi vet att det finns flera länder som har genomfört nationell lagstiftning, men än har jag inte kunnat utröna effekterna av att man har infört den nationella lagstiftningen eftersom det uppföljande arbetet med att kontrollera efterlevnaden av lagen är extremt svårt.

Även mina kollegor i Frankrike och Danmark är besjälade av vårt samarbete för att få till ett gemensamt EU-förbud. Vi delar alla insikten att det i grund och botten är EU som en stark handelspart, som en samlad stark röst i världsekonomin, som kan sätta gränsen för hur man efterlever uppfyllandet av kemikalieregleringar.

Det är fråga om komplexa grupper av ämnen, och de är svåra att identifiera. De är evighetskemikalier av en anledning, och det finns mer än 10 000 av dessa ämnen. Det är svårt att få kontroll över en sådan situation. Jag delar den oro som finns inte minst i kammaren bland svenska riksdagsledamöter och bland våra medborgare för om det som nu görs är tillräckligt, och jag menar att det inte är det.

Några år in i arbetet i regeringen känner jag en enorm frustration över hur tidslinjen ser ut och bristen på brådska i arbetet med att reglera dessa ämnen. Inser man hur långtgående konsekvenser spridningen av dessa ämnen får? Det är en fråga där det inte finns ett fullt kunskapsunderlag. Om man inser detta borde man agera i enlighet med brådskan.

För ledamoten, för kammaren och för dem som tittar på debatten som är bekymrade över frågan kan jag säga att jag verkligen har varit tydlig gentemot kommissionären vid de tillfällen vi har setts. Det gäller även gentemot tidigare kommissionär. Jag passade på att rikta skarp kritik under Sveriges ordförandeskap. Det är inte alltid så man ska använda sig av rollen som ordförande, men ärligt talat finns det en viss nivå av brist på insyn i effekterna av frågan som gör mig frustrerad och genuint oroad.

Alla medel är ändå tillåtna i det här läget. Jag kan vara tydlig gentemot ledamoten, vilket jag också har varit i diskussioner med ledamotens kollega Jytte Guteland, om att om vi från Sveriges sida får signaler om att det förslag som EU ska lägga fram inte kommer att vara tillräckligt, utan att det i alldeles för hög utsträckning kommer att påverkas av specifikt den tyska kemikalieindustrins lobbyarbete, måste vi agera nationellt. Vi måste göra en bedömning av hur vi ska komma åt problemen på nationell nivå. Då kommer vi i högre utsträckning att föra en dialog med länder som har arbetat med frågan om att faktiskt efterleva de nationella förbuden. Som det är nu är verktygen extremt begränsade.

Hoppet lever, och vi trycker på hårt. Jag tog upp PFAS-frågan som en övrig fråga under ett miljörådsmöte nyligen, och jag fick stark uppbackning av många medlemsländer – inte endast av dem som ingår i vår ambitiösa grupp. Det är ändå en positiv signal som jag väljer att ta med mig i arbetet framöver.