Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Det var två konkreta frågor som finansministern har valt att inte svara på. Vi återkommer till dem i debatten.

Det finansministern pratar om, och som det finns en bred politisk enighet om, är vikten av förutsägbarhet och enkelhet i skattesystemet, inte minst för att skapa rättssäkerhet. Om detta råder ingen konflikt. När oförutsägbarhet råder är det politikens uppgift att försöka rätta till detta. Det kan man göra på olika sätt – brett eller genom att skriva tydliga direktiv om hur man vill att det ska se ut redan från början.

Vi lever i en tid då arbetslösheten är rekordhög. Sveriges tillväxt är bland de sämsta i Europa, och matpriserna är höga. Sjukvården är i kris, underhållsskulden växer och behovet av klimatomställning är akut. Ojämlikhet och utanförskap växer. Byggsektorn är i fritt fall, och gängkriminaliteten äter sig in i samhället och hotar svenska familjers trygghet i vardagen.

I det här läget handlar det om hur vi ska klara av att upprätthålla och stärka vår gemensamma välfärd och om hur vi ska säkerställa att varje människa får möjlighet att ge liv åt sina innersta drömmar och längtan.

Svaret från regeringen om dessa utmaningar har visat sig under de år man har styrt Sverige. Man företräder intressen med fokus på en politik där de som redan har ska få det lite bättre. Man har sänkt skatten med upp till 40 miljarder, och sänkningen har riktat sig i huvudsak mot människor med höga inkomster och stora tillgångar.

När vi pratar om riskkapitalister är det nästa gäng som står på tur. Det är inte i omsorg om den vanliga löntagaren, om välfärden och sjukvården eller om att vi ska ha ett rättssäkert och förutsägbart skattesystem som den här utredningen har fått direktiv där man landar i de förslag som har lagts fram. Det här är en beställning. Förslaget riktar sig mycket tydligt mot riskkapitalisterna. De har årsinkomster som vanliga löntagare inte ens kan drömma om, och de ska nu inte följa principen om att var och en ska bidra efter förmåga.

I vårt Sverige med en borgerlig regering och en moderat finansminister är det principen ju mer du har, desto mindre bidrar du med som råder. Ju mer du har, desto viktigare är du.

Frågan är vad detta gör med samhällstilliten och med gemenskapen. Hur stärker detta vårt samhälle, minskar utanförskapet och arbetslösheten, stärker tillväxten och får människor att se fram emot morgondagen och ge liv åt sina innersta drömmar och längtan?

Bortom slöjan om förutsägbarhet och enkelhet ligger frågan fortfarande kvar och skvalpar. Varför är det rimligt, finansministern, att vissa av landets rikaste individer ska betala mindre i skatt på sin inkomst än vanliga löntagare?

(Applåder)