Herr talman! Jag tackar för svaret.

Man bör också ha med sig att inte vem som helst kan bli fjällräddare. En första förutsättning är att man faktiskt befinner sig i fjällområdet, det vill säga att man är permanentboende i någon av de orter som fjällräddningens enheter utgår från så att man vid larm kan inställa sig med kort varsel. Det innebär i sin tur att det måste finnas en förstående arbetsgivare, precis som när vi talar om deltidsbrandmännen. För att över huvud taget vara aktuell bör man också ha en god fjäll- och skotervana.

Vi talar inte om några storstäder, och det finns därför ett begränsat rekryteringsunderlag till fjällräddningen. Därför måste det finnas ett rimligt erbjudande för potentiella fjällräddare. Vi behöver helt enkelt säkerställa hur villkoren ser ut för dem som ställer upp så att fler vill bli fjällräddare.

För att skapa oss en bild kan vi tänka oss en person i Ljungdalen i västra Bergs kommun. Det finns kanske 150 bofasta personer på orten. Personen är som klippt och skuren för uppdraget som fjällräddare – bor och lever i fjällmiljön och kan den som sin egen bakficka – och uppmanas att söka till fjällräddningen. Men personen ställs inför frågan om det är värt att ta kostnaden för en ny dyrare skoter, släpvagn och annan dyr utrustning. Här hade en möjlighet att göra avdrag för en del av kostnaden varit rimlig. Som det är i dag kan man säga att fjällräddarna tillhandahåller dyr utrustning åt staten.

Ett annat perspektiv i detta är att det inom gruppen fjällräddare råder skilda förutsättningar. Medan vissa fjällräddare har företag i vilket skoter är ett arbetsredskap som kan skrivas av, kan en annan fjällräddare få bära hela kostnaden själv. Här handlar det om att vi alla har ett intresse av att verksamheten finns kvar och utvecklas. Alternativet är att polisen tillsammans med den kommunala räddningstjänsten får bära kostnaderna och ansvaret själv. Det skulle inte bli billigt.

I min interpellation har jag nämnt några olika angreppssätt om man ekonomiskt vill förbättra för fjällräddarna. Vad som är den bästa lösningen här, den mest framkomliga vägen, kan diskuteras. Avdragsmöjlighet eller kontantbidrag i samband med att man gör de större inköpen är inte det viktiga just här. Det är bättre att något blir gjort än att inget blir gjort. Det vore olyckligt om det bästa får bli det godas fiende.

Herr talman! Det är viktigt att bära med sig insikten om att det inte är självklart för alla att bli fjällräddare, även om uppdraget i sig kan vara lockande. Med dagens ordning riskerar vi att stöta bort individer för vilka det inte är ett alternativ att köpa ny skoter och annan utrustning för hundratusentals kronor, trots att det kanske är just den individen som passar bäst för uppgiften.