Herr talman! Det är klart att man kan hänga hela frågeställningen på att prata om förutsägbarhet och enkelhet. Kring det här råder det ingen som helst oenighet – alla är helt överens om att förutsägbarhet är nödvändigt i ett skattesystem som ska vara rättssäkert. Men det gäller att inte blanda bort korten. Om det bara hade handlat om förutsägbarhet skulle regeringen ha formulerat sina direktiv på ett sådant sätt att man redogjorde för hur den här förutsägbarheten kan skapas på mer än ett sätt. Men vad regeringen gör i sina direktiv är att tala om vad man vill ha för resultat. Detta smygs ut i en tid när många inte är så uppmärksamma. Man försöker dölja det. När vi ställer frågor vill man inte riktigt prata om det. Man pratar om andra saker.

Detta har ju till och med akademin kritiserat. Det är inte bara de politiska motståndarna som nu säger att det här är ett beställningsverk. Till och med professor Tjernberg vid Lunds universitet och andra säger att det inte kan uppfattas som något annat än ett beställningsverk. När remissvaren på utredningen trillar in är tonläget detsamma. Det är flera remissinstanser som säger: Varför har regeringen inte valt att utreda samtliga möjliga alternativ för att skapa förutsägbarhet?

Det är inte så svårt att ändå misstänka att det är någonting annat som ligger bakom. Men det vill inte finansministern och finansutskottets ordförande prata om i kammaren i dag. Finansministern pratar om förutsägbarhet. Finansutskottets ordförande går till motattack och säger att vi använder överord.

Nej, det är inte överord. Det handlar inte om att jaga en bransch eller arbetstillfällen från Sverige. Det handlar om principen för hur vi ska bidra till vårt samhälle, stärka samhällsgemenskapen och skapa tillit till varandra och till vår gemensamma välfärdsstat. Ska man göra det tycker jag att man ska ha principen att var och en ska bidra efter förmåga. Det innebär att de som sitter i Sveriges regering eller har fått förmånen att representera delar av Sveriges befolkning i Sveriges riksdag – och som har hyfsade arvoden – är beredda att avstå lite mer. Att man bidrar efter förmåga är för mig en viktig princip.

Men i dagens Sverige och i det som den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna nu lägger fram är det motsatt princip: Ju mer du har, desto mindre ska du bidra med. Härav kommer min fråga och min fundering. Vi har människor med årsinkomster på 200–300 miljoner kronor, summor som vi knappt ens kan drömma om. Då går regeringen fram med skattesänkningsförslag för dem och döljer det bakom ett resonemang om förutsägbarhet.

Jag tycker att det är bättre att vara ärlig. Om ni nu företräder de här intressena och tycker att den här principen är bra – säg då det! Kom inte med någonting annat!

Frågorna kvarstår: Varför ska man betala olika skatt? Varför ska de som har det lite bättre ställt betala mindre än vanliga löntagare?