Fru talman! Jag tackar ledamoten Gellerman för anförandet och skulle vilja ställa en fråga. Jag har ställt en liknande fråga i ett tidigare replikskifte. Ledamoten nämnde övergången till färdskrivare 2.0 och att kravet börjar gälla i augusti efter alla övergångsregler. Jag vet också att ledamoten är starkt engagerad i nordiska frågor. Då blir gränshindersfrågorna väldigt viktiga att ta upp.

Jag delar ledamotens syn på att det givetvis är oerhört viktigt att vi skapar smidiga system för långa internationella transporter. Jag nämnde tidigare gränshindersproblematiken när ett företag på ena sidan gränsen får ett uppdrag i grannkommunen på andra sidan gränsen. Det kan gälla mellan Sverige och Finland eller mellan Sverige och Norge.

Det blir en ganska stor investering. Man har redan i dag fungerande färdskrivare. Det är ingenting som man egentligen fuskar med. Transportstyrelsen säger att det i genomsnitt kostar 20 000 kronor att byta. Har man en lite äldre lastbil kan det komma kostnader för ytterligare kablage och kosta uppemot 50 000 kronor, plus kostnader för att ha lastbilen stående still på verkstaden medan man gör de olika delarna.

Jag vill fråga ledamoten: På vilket sätt tycker ledamoten att man bör lyfta fram gränshindersfrågorna som också drabbar sektorn? Man är mån om att lösa ett problem. Men man har inte tagit hänsyn till inte minst de små åkarnas situation utmed gränserna. Vad kan man göra? Vad avser ledamoten att lyfta fram i olika nordiska sammanhang för att komma till rätta med det?