Herr talman! Hej, alla som lyssnar och tittar hemma, direkt eller i efterhand! I dag debatterar försvarsutskottet motioner på området samhällets krisberedskap. Det är en årligt återkommande debatt, och de senaste åren har det varje gång känts som att den här debatten bara blir mer och mer aktuell. Vi har haft två år av pandemi och hittills tre år av krig i Europa efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Vi lever i en pågående klimatkris, och vi vet att vårt samhälle blir utsatt för cyberattacker varje dag. Detta ställer vårt eget försvar och vår egen krisberedskap på prov och kräver att vi gör satsningar för att göra vårt samhälle ännu mer robust.

Herr talman! Samtidigt som vi står här och debatterar pågår kriget i Ukraina och kriget i Gaza för fullt. Det är två krig som här och nu gör att människor dödas och att samhällen slås i spillror. Vi behöver alla arbeta för en fredligare och säkrare värld, både här hemma och i Ukraina och Gaza. Invasioner och ockupationer måste upphöra. Människor måste få makten att bestämma över sina egna liv och det land som de lever i genom demokratiska val och genom att bygga samhällen som både är säkra och trygga och jämlika, med bra välfärd för alla.

Herr talman! För några år sedan hade nog många av oss lite svårt att föreställa sig vad en stor kris som påverkar hela samhället, eller för den delen ett krig mitt i Europa, egentligen innebär. Uppmaningen att ha en krislåda hemma kändes kanske lite abstrakt för många människor. Men nu, efter att vi tillsammans för några år sedan genomled en pandemi och när det är krig i Europa, har vårt perspektiv på hur sårbara våra samhällen är och betydelsen av att bygga samhällena starkare förändrats.

Vi lever i ett sårbart samhälle. Våra digitala system, som vi är helt beroende av, utsätts för attacker. Infrastrukturen vittrar sönder nästan framför våra ögon. Det leder till ständiga avbrott i trafiken. Sjukvårdsköerna är långa.

Sårbarheten ökar dessutom på grund av privatiseringar och nedskärningar i stora, viktiga delar av vår välfärd. Privatiseringen gör att samhällsviktiga verksamheter blir svårare att styra, framför allt under en stor kris där man behöver hjälpas åt så mycket som möjligt. Vinstjakten i välfärden gör att resurserna hamnar i privata fickor i stället för att användas för det de är ämnade till.

Vi behöver därför återta samhällsviktiga verksamheter i offentlig regi. Det handlar också om krisberedskap.

Till detta kommer naturkatastrofer, som en effekt av klimatkrisen. Det är bränder, torka och översvämningar. Vi ser det både här hemma och runt om i världen. Naturkatastroferna påminner oss om de enorma krafter som finns i flödande vatten och härjande eld och den enorma förödelse och det hot mot människors liv och hälsa som de innebär.

I Östersjön finns ett ständigt överhängande hot om oljeutsläpp, vilket förekomsten av den ryska skuggflottan visar på, där fartygen ofta är i väldigt dåligt skick. De stora naturkatastroferna riskerar människoliv, miljöförstöring och omfattande skador på egendom.

Efter varje kris måste vi bygga samhället starkare, så att vi kan möta nästa kris på ett bättre sätt, för kriserna kommer igen. Vi behöver lära oss och inte glömma bort det eller lägga det bakom oss alltför snabbt.

Samhällets motståndskraft måste hela tiden stärkas. Men i stället ser vi hur man fortsätter med nedskärningar i välfärden – nu senast enorma nedskärningar i sjukvården hemma i Skåne. Detta är ett recept för sämre krisberedskap, inte bättre.

Kommunerna och regionerna har stort grundläggande ansvar för att planera hur verksamheter som sjukvård, äldreomsorg och förskola ska kunna fortsätta vara igång och kunna utöka sin verksamhet i tider av stora kriser eller i värsta fall krig. Detta kräver ekonomiska resurser, förberedelser, samarbete och kunskapshöjningar. Men när personalen redan när det är relativt lugnt i samhället går på knäna och är underbemannade eller utarbetade kommer vi inte att kunna växla upp. Vi kommer inte att kunna använda vår krisberedskap på rätt sätt om en kris inträffar.

Vi måste därför ha en fullt finansierad sjukvård och äldreomsorg framöver. Vi måste ha ett samhälle där personalen har högre löner, bättre arbetsvillkor och tid för vidareutbildning. Fler måste vilja utbilda sig inom vårdyrken och orka stanna kvar på jobbet hela vägen till pensionen och känna stolthet och glädje när de går till och från jobbet varje dag. Det är krisberedskap. Det behövs marginaler i verksamheterna för att kunna hantera stora kriser, för vi vet att de kommer.

Herr talman! Arbetet med att återinföra civilplikten i Sverige går framåt, och det ska regeringen ha beröm för. Myndigheterna planerar nu även för grundutbildning inom civilplikten, där unga får gå en kortare utbildning inom ett samhällsviktigt område för att sedan kunna krigsplaceras och vara en del av det civila försvaret och krisberedskapen. Detta tycker vi i Vänsterpartiet är väldigt bra.

Det är också viktigt att fortsätta arbetet med att organisera människor i frivilliga försvarsorganisationer och andra stora organisationer för att de ska kunna utbildas och ta civila uppdrag. Det gör att de sedan lätt kan aktiveras vid stora kriser. Varje kommun bör ha en frivillig resursgrupp.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för att samhället ska vara starkt och motståndskraftigt. För Vänsterpartiet är det självklart att jämlika samhällen där vi planerar, finansierar och genomför saker tillsammans också är starka och motståndskraftiga samhällen. Under kriser ser vi hur hjälpsamheten och solidariteten ökar i samhället och mellan människor. Vi har alla en grundläggande vilja och strävan att hjälpas åt när svåra saker händer.

Herr talman! När man läser det här betänkandet ser man att det är väldigt många olika frågor som krisberedskapen berör. Vi har hört det i den här debatten också. Det är allt från klimatanpassning till brandsäkerhet och fyrverkerier. Från Vänsterpartiets sida har vi nu och tidigare år motionerat med olika förslag på det här området. En av våra motioner handlar om räddningstjänstens huvudmannaskap, där vi vill se en utredning om att förändra från kommunalt ansvar till regionalt eller statligt. Räddningstjänsterna är i dag ofta hopkopplade i olika typer av förbund som gör att räddningstjänsten i praktiken inte längre är kommunal utan regional. Vi vill även att regeringen utreder hur en civil insatsperson, en person som snabbt kan komma på plats vid till exempel olyckor och har rätt utbildning för det, kan användas mer.

Ett annat förslag som vi har handlar om att säkerställa att informationen om krisberedskap blir mer tillgänglig på olika sätt för personer med funktionsnedsättningar. Det är otroligt viktigt att alla kan ta del av den information som de behöver.

En annan motion gäller bostadspolitiken och handlar om brandsäkerheten i flerfamiljshus. Varje år dör 90 personer i Sverige i bostadsbränder. Särskilt utsatta är äldre, sjuka och personer med funktionsnedsättning. Bränder i bostäder kan förebyggas genom att alla lägenheter till exempel har fungerande brandvarnare som testas regelbundet. Det är en enkel åtgärd som räddar liv.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 23. Den handlar om fyrverkerier. Fyrverkerier kan vara till stor glädje för många människor i rätt sammanhang, men de har också en negativ baksida för människor, djur och miljö. De orsakar skador och bränder och skräpar ned i både städer och natur. Varje år skadas ett hundratal personer allvarligt och behöver uppsöka sjukvård.

Vänsterpartiet vill inte ha ett totalförbud mot fyrverkerier, men vi menar att fyrverkerier endast ska hanteras av utbildade pyrotekniker och att försäljning till allmänheten inte bör tillåtas. Vi tror att detta skulle minska obehag och risker men ändå möjliggöra fyrverkerier vid nyår och andra speciella tillfällen. Jag yrkar alltså bifall till reservation 23.