Herr talman! Samhällets krisberedskap är en av våra mest grundläggande skyddsmekanismer. Den utgör själva ryggraden i vår förmåga att hantera allvarliga händelser, vare sig det handlar om naturkatastrofer, pandemier, cyberattacker eller i värsta fall ett väpnat angrepp. En välfungerande krisberedskap skapar trygghet för medborgarna, upprätthåller samhällsviktiga funktioner och bidrar till att stärka tilliten till staten och våra institutioner.

När krisen slår till är det för sent att börja förbereda sig. Då måste systemen redan vara på plats – övade och fungerande. Det moderna samhället står inför en komplex och oförutsägbar hotbild, mer oförutsägbar än någonsin tidigare. Vi behöver en sammanhållen krisberedskap som är både robust och anpassad till samtidens verklighet. I detta sammanhang är det civila försvaret helt avgörande. Det inkluderar såväl räddningstjänst och försörjningsberedskap som skydd av kritisk infrastruktur.

Herr talman! En viktig del av krisberedskapen är räddningstjänsten. Innan räddningstjänsten i Sverige kommunaliserades fullt ut 2004, med undantag av vissa nationella och specialiserade räddningsinsatser, ansvarade staten genom de statliga civilförsvarsorganisationerna i stor utsträckning för brandskydd och räddningsinsatser. I och med att ansvaret för räddningstjänsten överfördes till kommunerna fick varje kommun ansvar för att organisera och upprätthålla en fungerande räddningstjänst. Detta betydde att kommunerna fick större frihet att anpassa räddningstjänsten efter lokala behov och förutsättningar samtidigt som det blev möjligt att samordna insatser mellan kommuner genom samverkansavtal.

Intentionerna var goda, och för en del kommuner fungerade det bra. Men den kommunala räddningstjänsten har överlag mött flera utmaningar som har gjort att den inte alltid har fungerat som det var tänkt. Några av de huvudsakliga orsakerna är resursbrist och ekonomiska utmaningar, personalbrist och rekryteringsproblem, ökad komplexitet, nya hotbilder, samordningsproblem mellan kommuner, otydlig roll- och ansvarsfördelning och bristande investeringar i utbildning och teknik.

Vi anser att det är uppenbart att det behövs en helomvändning när det gäller svensk räddningstjänst för att man ska kunna möta de nya samhällsutmaningarna och hoten. Om staten återtog huvudmannaskapet för räddningstjänsten skulle en enhetlig standard kunna säkerställas i hela landet. En sådan lösning skulle också underlätta samordning och resursallokering vid större händelser och katastrofer, vilket i sig är avgörande för att säkerställa en effektiv och snabb respons.

Vi måste bygga ett räddningstjänstsystem som är dimensionerat för framtidens hotbild, inte bara för vardagens utmaningar. Av den anledningen anser vi att regeringen borde utreda om staten åter bör bli huvudman för räddningstjänsten, i alla fall när det kommer till räddningsinsatser.

Herr talman! Sverige är i dag mycket beroende av globala leveranskedjor. Det gör oss sårbara. Vi behöver en mer effektiv och aktiv nationell samordnare för försörjningsberedskap som omfattar allt från livsmedel och drivmedel till läkemedel och reservdelar. Det görs nu mycket på området för att öka vår resiliens, och det är bra.

Svenska beredskapslager ska i normalfallet lagerhållas och finansieras av marknadsaktörer inom de olika segmenten, till exempel aktörerna inom livsmedels- och läkemedelsbranscherna. Det är dock inte hållbart att lägga detta ansvar enbart på marknaden. Staten måste ta ett tydligare grepp, särskilt vad gäller strategiska varor. Det är också viktigt att samverkan mellan myndigheter, kommuner och näringsliv fungerar i praktiken, inte bara i teorin.

Vi måste se till att säkerställa att konkurrensneutraliteten bibehålls. Därför kan lagstiftning och regler behöva tas fram. I de fall små lokala näringsidkare i glesbygden inte klarar av att uppfylla uppställda krav eller om någon marknadsaktör anser att konkurrensneutraliteten satts ur spel ska de kunna söka statligt stöd för att klara av att uppfylla de uppställda kraven. En modern försörjningsberedskap måste bygga på redundans, lagerhållning, nationell produktion och tydlig ledning. Det är en fråga om resiliens, säkerhet och självbestämmande.

Herr talman! Vi vill också lyfta fram vikten av att förstärka skyddet inte bara vid våra kärnkraftverk utan även när det gäller vår atomverksamhet och vår storskaliga vattenkraft. Detta är en viktig fråga, men den måste ses som en del av ett bredare arbete med att skydda all kritisk infrastruktur. Vi menar att gällande skyddsregler bör ses över och svara mot de större skyddsbehov som dagens instabilitet i vårt närområde medför. Det är därför bra att utskottet i sitt betänkande inte utesluter att det, givet det osäkra omvärldsläget, kan finnas behov av att i framtiden göra en översyn av skyddslagen.

Sammanfattningsvis är det, herr talman, tydligt att samhällets krisberedskap inte kan tas för given. Den måste vårdas, byggas upp och ständigt utvecklas. Vi behöver stärka räddningstjänsten så att den blir likvärdig och robust över hela landet. Vi behöver en nationell försörjningsberedskap som inte vacklar när gränser stängs eller marknader sviktar. Och vi behöver ett skydd av kritisk infrastruktur som motsvarar den hotbild vi faktiskt lever med. Detta är centrala delar i det civila försvaret och i den trygghet medborgarna har rätt att förvänta sig.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag under punkt 4 yrka bifall i första hand till reservation 6 och i andra hand till utskottets förslag.

(Applåder)