Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet Planering och byggande.

Tänk er ett Sverige där familjer oavsett inkomst och var de bor får möjlighet att bygga sitt eget småhus, bo där och rota sig. Det är en plats där man hälsar på grannarna över staketet, där man ser sina barn springa runt och leka i den egna trädgården och där man själv alldeles röd i ansiktet springer ut i endast morgonrocken för att jaga bort skatorna från jordgubbslandet. Småhus är enligt mig inte bara en boendeform utan också en symbol för så mycket mer än så. Bara detta är ju egentligen skäl till att bygga fler småhus, men den allra viktigaste anledningen är trots allt att drömmen för en stor andel av svenskarna just är att få bo i ett småhus.

Men tyvärr stannar det alltför ofta blott vid en önskedröm för många. De som vill köpa i dag har det betydligt svårare än för enbart tio år sedan. Det blir allt svårare att få in en fot på bostadsmarknaden. Politiken levererar helt enkelt inte efter hur folk vill bo.

Vid 1800-talets slut bildades egnahemsrörelsen, en folkrörelse med målet att ge arbetarklassen ett eget boende, liksom idén om trädgårdsstaden, som med sin småskaliga, blandade bebyggelse blev en sorts motrörelse till det som då betraktades som den mörka och osunda 1800-talsstaden.

Jag tror inte att det var en tillfällighet att Elias Sehlstedt under denna period skrev följande visa, som jag ska erkänna att jag själv inte hade hört innan jag nyligen fick den skickad till mig:

Litet bo jag sätta vill:Gård med trädgårdstäppa till,Liten åker till att grafvaVill jag uppå landet hafva:Huset utan vank och brist –Fyra rum och förstu’qvist.

I dag, över hundra år senare, är denna visa fortfarande lika aktuell. Vi behöver enträget fortsätta arbetet med att få till en ny, modern egnahemsrörelse för att möjliggöra för fler att få drömboendet att bli verklighet.

Herr talman! Den svenska bostadsmarknaden befinner sig fortsatt i kris. Investeringskalkylerna håller inte på grund av de senaste årens stigande räntor, ökade materialkostnader och därmed minskade lönsamhet. Detta minskar investeringsviljan för såväl nya hyresbostäder som bostadsrätter och småhus. Slutkunder, både köpare och hyresgäster, har helt enkelt fått det svårare att ha råd med nya bostäder.

På längre sikt får detta såklart allvarliga följder. När nyproduktionen bromsar in är det främst bostäder i attraktiva lägen för starka grupper som fortsätter att byggas. Det är tyvärr de hushåll som redan står längst ifrån bostadsmarknaden som drabbas hårdast. Deras möjligheter att hitta en trygg plats att kalla sitt hem krymper ytterligare.

Samtidigt måste vi också lära oss konsten att snabbt gå mot mer hållbara, smarta och energieffektiva byggnader utan att för den delen förstöra de sociala och kulturella värden som har byggts upp under årtionden. När vi renoverar eller anpassar vårt befintliga bestånd måste både klimatpåverkan och vårt gemensamma kulturarv vägas in.

Herr talman! I dag står till exempel många kontor och butikslokaler tomma. Ser man till människors förändrade köpbeteenden, där man köper mer och mer produkter på nätet, och hur pandemin i grunden förändrade hur vi arbetar och vad vi förväntar oss av vår arbetsmiljö, kommer säkert dessa vakanser öka än mer i framtiden.

Men ibland kan det komma något gott ur det onda. Ur ett resurs- och klimatperspektiv är det effektivt att till exempel konvertera kontor och butikslokaler till bostäder. Det handlar om att man kan nyttja stommar och material som redan finns på plats. Det bidrar då inte till ökat klimatavtryck men ger samma nytta. En annan fördel är att man inte tar någon ny mark i anspråk. Ett ytterligare skäl är att det allt som oftast redan finns infrastruktur på plats i form av service och kollektivtrafik runt de befintliga byggnaderna.

Ändrad användning av lokaler löser såklart inte det bostadsbehov som finns. Det måste man vara ärlig med att säga. Men det vore dumt att kasta bort den potential som redan finns i vårt befintliga fastighetsbestånd. För att skapa fler bostäder på kort sikt har regeringen fattat ett beslut om en stimulans till kommuner som antar detaljplaner som möjliggör omvandling av lokaler till bostäder. Det är bra. Men det arbetet behöver utvecklas ytterligare för att ge ett bättre utfall.

Herr talman! Drömmer du om att bygga nytt, eller möjligtvis någon annan här i salen? Då är det kanske viktigare än någonsin att vara på god fot med dem som bor i området. Möjligheten att sätta stopp för någon annans byggplaner har nämligen kanske aldrig varit större än vad den än nu. Detta uppmärksammades nyligen i en ledartext i min lokaltidning hemma.

Man tog upp ett särskilt ärende där en invändning om förekomsten av fladdermöss eller någon annan fridlyst art i ett exploateringsområde räckte för att fördröja, fördyra och i värsta fall stoppa ett projekt. Denna dom från Mark- och miljööverdomstolen kommenterades av juristen Lisa Kylenfelt. Hon förklarade att den som söker förhandsbesked numera helt enkelt kan tvingas att betala för en utredning när någon påstår att en fridlyst art kan finnas i området, även om det i sig är vagt.

För både privatpersoner och företag höjer det tröskeln ytterligare vid nybyggnation. Vägen från första ansökan till en faktisk byggstart riskerar att bli både dyrare, längre och mer osäker. Inte minst kan det få fler byggprojekt att gå i stöpet redan i planeringsfasen.

Det man studsar till på är inte själva möjligheten till att kunna överklaga – det är tvärtom något som måste finnas för att man ska kunna skydda hotade arter – utan det är den markanta obalans som redogörs för i ärendet. Det handlar helt enkelt om att den som vill stoppa ett projekt i princip bara behöver hänvisa till att en fridlyst art har observerats. Däremot krävs det en omfattande utredning av den som vill bygga för att bevisa motsatsen.

Nu när även vaga påståenden kan tvinga fram dyra och tidskrävande utredningar för att skydda en art ökar det tyvärr risken för att verktyget används i helt andra syften, och därmed kanske urholkar förtroendet för miljöarbetet i stort. Bostadsprojekt är i grunden ofta konfliktfyllda i många fall. För den som vill sätta käppar i hjulen finns nu en enklare metod, oavsett om det faktiskt finns skyddsvärda arter på platsen eller inte.

Nu gäller det att vi försöker att hitta lösningar där vi har en balans i denna process och ser till att skydda våra fridlysta arter samtidigt som det inte används som ett verktyg enbart för att motarbeta människor vid en byggnation.