Fru talman! Jag tycker fortfarande inte att jag har fått svar på mina frågor. Hur ska man se till att den jakt som bedrivs på lodjur inte är motiverad utifrån en lust och en vilja att få en trofé?

Det är väldigt talande siffror. Licensjakten beviljas främst i mellersta och södra Sverige. Det går inte att säga att detta är ett djur som faktiskt orsakar de här konflikterna. Det är samtidigt ett av de mest populära djur vi har, som många människor och många svenskar drömmer om att få se. Då kan inte jag riktigt förstå varför landsbygdsministern har synen att miniminivån ska pressas ned så fort vi har klarat den, så att vi kan tillåta mer jakt på detta väldigt omtyckta djur.

Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp en ekonomisk aspekt av lodjursförvaltningen. Lodjuret är ju en väldigt duktig predator på rådjur, dovhjort och kalvar av kronhjort. Deras närvaro minskar också antalet viltolyckor. Detta är något som skulle kunna spara samhället väldigt stora pengar. Om man hade låtit de 143 lodjur som sköts 2024 få leva hade man kunnat minska kostnaderna för trafikolyckor med mer än 50 miljoner kronor – och då har vi inte ens börjat prata om betesskadorna.

Det känns därför olyckligt att man har ett väldigt snävt perspektiv när man tittar på detta. Med de uteblivna svaren i den här debatten måste jag säga att det låter som att man främst vill tillfredsställa den skara troféjägare som driver på denna jakt.