Fru talman! Jag vänder mig ganska starkt emot att man hävdar att drivkraften för den av staten beslutade licensjakten på lodjur skulle handla om huruvida man som jägare väljer att ta vara på skinnet eller inte. Det är inte så jag känner den svenska jägarkåren, och jag tycker att man ska behandla den svenska jägarkåren med mer respekt än så.

Jägarna verkställer det som länsstyrelsen, staten, beslutar. Vi ser inget konstigt med att man då också får behålla skinnet om man så önskar. Jag tror att det ligger ganska mycket i linje med hur många jägare resonerar. Man vill ta vara på så mycket som möjligt av det byte man fäller – som livsmedel eller för andra ändamål.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Självklart ska vi uppfylla våra åtaganden enligt EU-lagstiftningen. Men, som sagt, vi tänker inte acceptera en förvaltning som försvårar för människor att bo och verka på landsbygden. Landsbygdsnäringarna är viktiga. De måste också kunna leva sida vid sida med rovdjuren. Men det kräver en balans som fungerar i praktiken, inte bara på papperet.

Fru talman! Jag fick frågan om huruvida jag tycker att vi har en strikt reglerad jakt. Ja, jag tror faktiskt att de flesta tycker att licensjakt på våra stora rovdjur är det. Och är det någon jaktform som är prövad både upp och ned och fram och tillbaka är det väl just den. Det handlar om att fatta beslut om beviljande av jakt på våra rovdjur. Det brukar ofta vara juridiska processer kring det. Jag står alltså fast vid att jag tycker att vi nu har en bra tingens ordning.

Jag kan också konstatera att vi har ungefär 1 300 lodjur i Sverige och att bedömningen för gynnsam bevarandestatus är 870.