Fru talman! Det är bra att diskutera värnpliktigas villkor. Det är en viktig och angelägen fråga för hela samhället. Att göra värnplikten är som sagt en plikt, men det är inte en rättighet. Det är givetvis ett ingripande i människors personliga frihet – både skolplikt och värnplikt, som är centrala hörnstenar i samhället. Det är därför villkoren och förutsättningarna för dem ska vara bra.

I allmänhet är min bedömning att de värnpliktiga har bra förhållanden och att de också upplever det. När vi läser värnpliktsenkäten ser vi numera som sagt att det är få avgångar. Det ligger någonstans kring 7–8 procent, vilket är lägre än till exempel när vi hade frivillig rekrytering. Det finns i värnpliktsenkäten indikationer på att ungefär tre fjärdedelar skulle rekommendera andra personer att göra värnplikten.

Vi konstaterar också att ett stort antal personer stannar inom Försvarsmakten. Det är någonting som är mycket viktigt nu när Försvarsmakten ska växa, och det är en stor tillgång för hela samhället. Jag pratar med många av mina kollegor på den europeiska kontinenten som inte har värnpliktsinstrumentet. Där är personalen det absolut största hindret för en snabb militär tillväxt. Så är det i många delar av Europa.

Med det sagt upplever jag faktiskt också att Försvarsmakten är medveten om att man har ett stort ansvar, eftersom vi använder pliktinstrumentet, och att man också sörjer för att de värnpliktiga har så goda förhållanden som möjligt. Man vidtar också ett antal åtgärder för att kunna skapa så bra förhållanden som möjligt.

Försvarsmakten har ibland varit mer återhållsam än vad politiken i Försvarsberedningen har varit när det gäller att bygga ut värnplikten. Ett av de skäl de anfört är att till exempel bristen på officerare kan göra att man inte får tillräckligt bra utbildning. Det kan också vara så att infrastrukturen inte är så bra och så vidare. Jag upplever att Försvarsmakten själv är medveten om det ansvar man har när man bygger på pliktinstrumentet.

Jag vill lyfta fram ett par saker som jag tycker är bra och som också sker. Det är att värnpliktiga genom ett utredningsstöd gällande ovälkommet beteende ges vägledning, utredningsstöd och uppföljning vid sådant beteende. Det är jätteviktigt. Det ska givetvis vara absolut nolltolerans när det gäller ovälkommet beteende. Det är bättre nu än det i vissa fall har varit historiskt, men målet måste som sagt vara nolltolerans för detta.

Jag vill också lyfta fram det viktiga arbete som Pliktrådet gör, inte minst genom de återkommande förbandsbesök de gör. Jag tror att man gjorde minst ett trettiotal under förra året. De rapporterna läser vi noggrant på departementet, och om brister pekas ut brukar vi följa upp dem i riksdagen – precis som Lena Johansson har gjort i dag gällande att bygga upp en visselblåsarfunktion som också omfattar de värnpliktiga.