Herr talman! Det här betänkandet handlar om det svenska biståndet, med fokus på civilsamhället. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5 från Socialdemokraterna.

Det här handlar om hur vi som land kan bidra till att bekämpa fattigdom, stärka demokratin och försvara mänskliga rättigheter i en värld där det arbetet blir allt svårare.

Vi befinner oss i en extremt orolig tid. Vi ser nu hur flera länder som tidigare har tagit ansvar för global utveckling vänder ryggen åt resten av världen. USA lägger i praktiken ned USAID och lämnar efter sig ett tomrum som kommer att fyllas av aktörer som Kina och Ryssland, som har helt andra motiv.

I det här läget skulle Sverige ha kunnat kliva fram. Vi skulle ha kunnat ta ett större ansvar, inte mindre.

I stället har regeringen valt att montera ned stora delar av det bistånd som har byggts upp under decennier, inte minst genom bistånd via civilsamhällets organisationer. Många hundra avtal har sagts upp i samband med att den nya modellen för bistånd via civilsamhället lades fram. De organisationer som i åratal har arbetat i nära samverkan med lokala partner ute i världen tvingas nu lägga ned projekt. Detta har utan tvekan gjort skada både för de människor som förlorar stödet och för bilden av Sverige som en pålitlig och långsiktig partner i världen – inte bara i biståndsvärlden.

Bakom vart och ett av de här avtalen finns ju människor. När Sverige lägger ned utbildningsprogram i Centralafrika är det flickor som inte längre får gå i skolan. När kvinnojourer i Uganda tvingas stänga på grund av indraget stöd är det våldsutsatta kvinnor som står utan skydd. När rättshjälp försvinner i Kenya är det människor utan pengar som förlorar tillgång till rättvisa. När Sverige lämnar fackligt samarbete i Bangladesh eller Colombia är det arbetare som förlorar sin möjlighet att organisera sig för drägliga villkor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Det här är inte hypotetiska exempel utan verkliga konsekvenser av beslut som har tagits i Sverige.

När Sverige lämnar länder som Kambodja, Mali, Burkina Faso och Sydsudan innebär det inte att vi lämnar ett tomrum; vi lämnar i stället plats för andra aktörer som inte delar våra värderingar om öppenhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Kina, Ryssland, Gulfstaterna och andra går in med pengar, inflytande och krav, och de bygger inte fria samhällen. De bygger beroenden.

Ett område där konsekvenserna är särskilt allvarliga är det fackliga biståndet. Vi socialdemokrater anser att fackföreningar är en grundbult i varje demokrati. När arbetare i Bangladesh, Colombia eller Myanmar får utbildning om sina rättigheter, vågar organisera sig och driver på för bättre arbetsvillkor bidrar det inte bara till rättvisa. Det bidrar också till stabilitet och till samhällen där människor får göra sin röst hörd.

Svenskt fackligt bistånd har i många år spelat en viktig roll. Att investera i utveckling och demokrati står dessutom inte i motsats till ett starkt försvar. Det är en del av samma helhet. Bistånd är inte ett alternativ till säkerhet; det är en del av vår gemensamma säkerhet. När vi stärker demokratisk utveckling och ger människor makt över sina egna liv, när vi bygger samhällen som håller ihop, då minskar konflikter. Då minskar antalet människor på flykt, och då ökar stabilitet och välstånd både här hemma och där borta, ute i världen.

Att skära i biståndet för att satsa mer på försvar är att bita sig själv i svansen. Vi socialdemokrater har länge sagt att biståndet och det civila samhället inte bara är ett sätt att hjälpa utan också ett sätt att bygga fred, förebygga konflikter och försvara mänskliga rättigheter.

Det gäller inte minst i en tid som nu när det demokratiska utrymmet krymper i land efter land. I Belarus, Myanmar, Iran, Nicaragua, Afghanistan och många fler länder förbjuds organisationer. Aktivister fängslas, och fria medier tystas. När staten förtrycker är civilsamhället den sista motkraften. Det är där modet bor hos läraren i Nicaragua som vägrar att sluta undervisa, hos sjuksköterskan i Sudan som hjälper till i ett flyktingläger och hos journalisten i Myanmar som fortsätter att rapportera trots hot.

Det är de här människorna vi måste fortsätta att stå bakom. Vi får inte vända dem ryggen. Vi socialdemokrater vill ha ett bistånd som är långsiktigt, rättighetsbaserat och fritt från politisk detaljstyrning – ett bistånd som litar på civilsamhället, som håller i och inte drar sig ur och som ser människor och inte bara system.

Jag yrkar återigen bifall till reservationerna 1 och 5.