Herr talman! Det har sagts tidigare i dag, men det tål att upprepas: Förra året kostade reglerna de svenska företagen 377 ½ miljard kronor att följa, enligt Tillväxtverkets egna beräkningar. På ett år är det mer än den historiska uppskalningen av försvaret – de 300 miljarder som statsministern just presenterade. Det är 6,4 procent av bnp.

Man undrar vad det är som kostar. I grund och botten är det goda intentioner och total brist på förståelse för hur företag fungerar. Det handlar om rapportering till myndigheter, men det handlar dessutom allt oftare om att företag ställer krav på andra företag därför att myndigheter kräver det. Ett sådant exempel är en av de regler som bidrog till att öka regelkostnaden under det senaste år Tillväxtverket mätte; det handlade om effekter av nya åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Det här är någonting som vi har beslutat om här i kammaren och som är bra. Men enligt Tillväxtverkets beräkningar kostade det revisorerna 180 miljoner kronor att genomföra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Det kostar såklart inte revisorerna det, utan det är för småföretagen som använder revisorerna som det kostar någonting. De små företagen måste först skicka in de uppgifter som revisorerna begär till dem. Sedan kommer de också att få en högre räkning från revisorerna, för det är klart att de skickar kostnaderna vidare. Det blir en dubbel kostnad för de allra minsta företagen som är längst ut.

Där har vi svaret på varför det som är väl och genomtänkt här inne i kammaren kan få sådana effekter ute hos företagen.

Vi var många som var på Svenskt Näringslivs rundabordssamtal förra veckan. Jag plockade där upp två färska exempel. Det första gäller avfallsdirektivet. Det handlar om pallar som man kör varor på, Europapallar.

Där måste företaget som tillverkar dem ta ut en avgift av den som ska köpa pallen. Sedan måste det företag som köpt pallen betala en avgift när de ska deponera den efter att ha återanvänt den många gånger. Det är dubbel avgift för att hantera samma avfall.

Lagen om offentlig upphandling ska hjälpa oss att upphandla ordentligt. Den gör att man stänger ute småföretag på en massa sätt. Det förekommer till exempel att om man ska bygga en förskola vill kommunen gärna att man har byggt en förskola tidigare.

Det kan låta som ett rimligt och sunt krav. Men det får den effekten att det inte kommer in några nya aktörer, och så undrar vi varför det är dyrt för kommunerna, regionerna och staten att bygga. Vi lägger på alldeles för många krav och regler som är helt onödiga och som förstör utbudet på marknaden.

Regelkrångel drabbar företag olika. Ofta betalar de för hanteringen. De köper en juristtjänst, en revisorstjänst eller en redovisningstjänst. De gör förinspektioner för att säkerställa att de inte ska åka dit när myndigheterna kommer.

Jag fick ett exempel på en mindre gård där man nu inte får lägga ut råttgift själv om man inte har en licens. Har man inte licensen för att göra det får man skicka dit ett företag av typen Anticimex, och då kostar också det extra. Det är någonting som alla i alla tider har gjort själva.

Man måste också såklart betala för kontroller från myndigheter och kommuner. Man lägger också den egna tiden på kvällar, nätter och helger på detta krångel. Vad är det som stoppar den här lavinen av regler?

Vi jobbar med att ta bort det som finns. Vi talade tidigare i replikskiftet om Förenklingsrådet, som jag sa är bra. Men det är än så länge lite svagt. Det gäller också att hindra nya regler. Det är det implementeringsrådet som ska göra. Det är bra, som jag också sa tidigare. Men det är än så länge lite svagt.

Sedan har vi Regelrådet, denna gamla pjäs som skulle behöva en rejäl renovering. Jag citerar: ”Både Regelrådet och Näringslivets Regelnämnd är överens om att regeringen måste sätta ner foten och se till att kvaliteten på konsekvensutredningarna höjs. Det är hög tid att skapa en möjlighet för Regelrådet att kräva återremittering eller att bristfälliga konsekvensutredningar kompletteras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Det behöver kombineras med en möjlighet för rådet att komma in tidigt i regelprocessen för att synliggöra problem innan det är för sent. Dessutom behöver utvärderingarna av reglerna kvalitetsgranskas för att säkerställa att de håller måttet.

Det går inte att fortsätta i samma hjulspår år efter år och tro att resultatet ska bli annorlunda. Risken blir att inflödet av krångel förtar det pågående förenklingsarbetet, allt medan företagen fortsätter att tyngas av en enorm regelbörda.”

Jag citerade Regelrådets ordförande och Näringslivets Regelnämnd eftersom jag inte kunde säga det bättre själv. Jag vet det. Jag avgick som ordförande för just Regelrådet eftersom Ibrahim Baylan inte lyssnade till vad som behövdes för att konsekvensbeskrivningar skulle bli bättre. Det gällde också vilka resurser som Regelrådet behövde eller att konsekvensbeskrivningarna måste in mycket tidigare i processen.

Jag vet att regeringen vill göra någonting men att den inte orkar just nu. Det känns som att regeringen har drabbats av sjukdomen som har en jättebra benämning på engelska, men som man inte ska använda i kammaren. Jag kallar den för: Det är ingenting som vi har hittat på, så vi bryr oss inte.

Regeringen måste säkerställa att Regelrådet som stopp fungerar. Men det är smärtsamt. Man måste göra upp med remisstrukturer och ordningar som fungerar bra sedan årtionden i Regeringskansliet. Det kräver större krafttag än vad vi sett i dag.

Jag vill som riksdagsledamot ha en prislapp på förslag som vi fattar beslut om härinne i kammaren. Jag vill veta att det kostade 180 miljoner att införa den typ av regler som skulle ge revisorerna mer att göra.

Om vi tror att 377 miljarder är ett problem för tillväxten och att tillväxt, större bnp och mer att dela på är avgörande för att hantera infrastrukturskuld, försvarsskuld, energiskuld och utbildningsskuld, då är det smart att satsa några tiotals mer miljoner på Regelrådet och bryta arm med Regeringskansliet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 under punkt 2.