Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för en otroligt bra fråga, som ger mig möjligheten att utveckla detta.

Frågan gällde punktmarkering av 800 unga som vi kan konstatera att det redan har gått för långt för. Det är fråga om barn som har hamnat i kriminalitet. Här menar vi såklart att det inte alltid är punktmarkering som kommer att vara lösningen, utan här behövs andra lösningar. Vi skulle ha börjat tidigare, och det hoppas jag att Torsten Elofsson kan hålla med om. Vi behöver ett samhälle som står starkt i att stödja barn så att de inte hamnar så snett.

Det finns en början. Vi hör många gånger historier från fritidsverksamheter, skola och socialtjänst att det finns en ung person som skulle behöva stöd. Det stödet kan ske i form av punktmarkering, det vill säga att man följer barnet till och från skolan samt till och från en verksamhet. Då vet vi hela tiden att ungdomen är på plats.

Det hjälper kanske inte de 800 barnen, som redan har hamnat snett. Det finns andra förslag, som HVB-hem och andra sociala insatser, som kanske skulle vara tydligare och skarpare där. Men några av dem skulle vi säkert kunna hjälpa genom punktmarkering. Det är otroligt viktigt att vi ser till att det finns en vuxen som är där, som ser och som agerar. Svaret på Torsten Elofssons fråga är alltså att inte alla av de 800 hade behövt punktmarkering.

Vi lägger, som jag nämnde i mitt anförande, resurser till att punktmarkera de unga, 1 ½ miljard till en början. Den socialdemokratiska budgeten innehåller även mer satsningar på kommunerna och regionerna än den borgerliga budgeten gör. Det gör också skillnad.