Herr talman! I en tid när både Sverige och EU står inför en enorm grön omställning där fossil energi ska ersättas med förnybar energi och klimatneutral teknik står det klart att behovet av metaller och mineral ökar kraftigt. Elektrifiering av transporter, utbyggnad av vindkraft och batterilagring bygger på tillgång till råvaror som kobolt, litium, grafit och sällsynta jordartsmetaller.

Vi i Centerpartiet har jobbat med denna utmaning i över 20 år. Vi vill att Sverige ska vara ett föregångsland i klimatomställningen, för vi är övertygade om att det är bra för vår tillväxt och våra jobb och därmed vårt välstånd. Men det kräver också att det tas ett tydligt ansvar för hur man får fram de resurser som krävs.

Det är en balansgång mellan att det måste gå fortare att få tillstånd, att alla kostnader tas av den som tar upp mineralen och att kommunerna måste kunna tjäna pengar på att säga ja till gruvbrytning.

För det första vill vi trygga tillgången till kritiska och innovationskritiska metaller och mineral. De är helt avgörande för den gröna omställningen och vår egen försörjningstrygghet. Men det räcker inte att bara peka på potentialen i den svenska berggrunden. Sverige måste samtidigt modernisera tillståndsprocesserna, satsa på bättre kartläggning och stimulera återvinning från sekundära källor. Här har regeringen trots accelerationskontoret agerat lite väl passivt. Väldigt få processer körs parallellt, och det behöver göras mycket mer.

Man har däremot lagt rejält med utredningsresurser på att säkerställa att det går att ta upp uran i Sverige. Vi ska komma ihåg att uran inte är klassat som vare sig kritiskt eller strategiskt av EU. Jag har inget problem med kärnkraft i Sverige, men det finns många som anser att vi måste ha vår eget uran för att kunna driva framtida kärnkraftverk. Det ska i så fall bli väldigt spännande att se den proposition som måste tas fram. Om den inställningen får råda betyder det att de företag som till äventyrs skulle kunna få ekonomi i att bryta uran i Sverige måste lova att sälja allt på den lokala marknaden. Vad jag vet har vi ingen sådan lagstiftning på något annat område.

Kända uranfyndigheter i Sverige finns med ett undantag – jag tror att det är i Norrbotten – i områden med alunskiffer. Dessa fyndigheter har uran i sig men också mängder med andra metaller. Många av dem, såsom kadmium, arsenik och bly, är giftiga och inte lämpade att vara i närheten av dricksvatten. De måste tvättas ur alunskiffern. I dag finns inget känt sätt att göra detta på ett säkert sätt. Det har bara gjorts i laboratorium och på Powerpointbilder. Jag har stor tilltro till den svenska miljöprövningen, så vad jag kan se kommer det inte att kunna brytas alunskiffer på många år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Låt mig stanna upp lite här. Det är ändå märkligt att vi har ny teknik för kemisk utvinning som ska gå direkt från ett laboratorium till full skala. Man riskerar därigenom dricksvattnet för flera kommuner. Det borde kanske finnas ett krav på en pilotanläggning, som ett mellansteg. Men i Sverige har vi aldrig haft nya metoder för brytning på kemisk väg på det här sättet. Detta borde antagligen finnas med i beslutskedjan och miljöprövningen.

Centerpartiet säger självklart nej till brytning av uran.

För det andra måste det vara självklart att de som bryter malm också tar det fulla ekonomiska ansvaret för de miljökostnader som uppstår. Alltför ofta har samhället fått ta notan för efterbehandlingen av gamla gruvor. Det är inte acceptabelt. För ett marknadsliberalt parti som Centerpartiet är principen om att förorenaren betalar helt central. De bolag som tjänar pengar på att utvinna våra gemensamma naturresurser ska också stå för sanering, efterbehandling och återställning. Det är rättvist för skattebetalarna, och det är rättvist gentemot andra företag.

Därför är ekonomiska garantier och granskning av affärsmodeller för utvinning med nya metoder oerhört viktigt, och jag ställer mig frågan om våra myndigheter verkligen har den förmågan och är uppdaterade om vad dessa nya metoder innebär.

För det tredje menar vi att kommuner och lokalsamhällen som påverkas av gruvbrytning måste få en större andel av det värde som skapas. I dag ser vi hur samhällen i norra Sverige inte bara får bära konsekvenserna av stora industriella ingrepp utan även de kostnader detta innebär för små kommuner utan att få riktigt det ekonomiska utbyte som de skulle vilja ha. Det är givetvis inte hållbart. Även om traditionella gruvbygder uppvisar mycket stort intresse för nyetableringar håller acceptansen för nya gruvor på att sjunka. Därför måste det finnas rättvisa och tydliga ersättningsmodeller.

Vi vill att mineralersättningen ses över för både markägare och kommuner. En rättvis kompensation är inte bara moraliskt viktig, utan den är faktiskt en förutsättning för långsiktig legitimitet för gruvbrytning i Sverige.

Herr talman! Vi behöver en politik som håller ihop klimatambitioner, miljöansvar och det lokala perspektivet. Det finns inget motsatsförhållande mellan att bryta kritiska mineral och att ta miljöhänsyn om vi gör det på rätt sätt. Det är i detta avseende Sverige kan vara bäst i världen. Vi har tekniken, vi har råvarorna, vi har ansvarsfulla företag, men vi måste också ha en politik som möjliggör hållbar utvinning utan att tumma på social eller ekologisk hållbarhet.

Vi vill se en gruv- och mineralpolitik som är framtidsinriktad men som också är rotad i ansvarstagande. Vi vill se en politik där gruvor som drivs i Sverige är världsledande, inte bara i effektivitet, utan också i miljöprestanda och social acceptans.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 15 under punkt 5.