Fru talman! Under förra årets mineralpolitiska debatt i den här kammaren påpekade jag att det i mänsklighetens historia gjorts ett antal upptäckter som kommit att innebära paradigmskiften i mänsklighetens utveckling. De har kommit att definiera vilka vi är och hur vi lever i dag. Ett sådant skifte kom med människans förmåga att tämja elden. Ett annat skifte skedde då vi uppfann hjulet. I dag kan vi även konstatera att våra förfäders upptäckter av metaller och mineral samt deras utveckling av metoder för att ta vara på de olika och unika egenskaperna hos dessa har varit av oerhörd vikt för mänsklighetens utveckling.

Fram till för några tusen år sedan var vi stenåldersmänniskor som förlitade oss på redskap av sten, lera och trä. Sedan hände någonting. Våra förfäder upptäckte hur man kunde ta vara på metaller och tillverka föremål av dem. Detta ledde till att mänskligheten kunde börja tillverka redskap av brons, som följdes av järn och därefter av ytterligare metaller.

I dag ser vi hur denna utveckling alltjämt fortgår i takt med att vi lär oss utvinna och dra nytta av jordartsmetaller som vi för bara några decennier sedan inte visste vad vi skulle göra med, trots att vi visste att de fanns i vår berggrund. Det är en svindlande tanke att våra förfäders upptäckter är en absolut förutsättning för mycket av det vi tar för givet i dag och faktiskt också ligger till grund för det vi debatterar här, nämligen näringsutskottets betänkande 18 Mineralpolitik.

Tidigare i dag var jag på ett intressant studiebesök hos ett modernt byggföretag. Efter en intressant dragning på deras kontor besökte vi ett av deras aktuella byggen. Där blev det uppenbart hur viktig tillgången till metaller och mineral är. Pålar av metall drevs ned i marken. Armeringsjärn användes vid gjutning. Kranar, lastbilar och entreprenadmaskiner var naturligtvis av metall. En av lastbilarna var eldriven, och som ni vet förutsätter detta tillgång till metaller och mineral som vi tidigare inte brutit i någon större omfattning.

Man kan helt enkelt konstatera att tillvaron som vi känner den i dag skulle vara en utopi – en omöjlighet – utan metaller och mineral. Utan förmågan att utvinna och bearbeta metaller och mineral skulle vi helt enkelt fortfarande vara stenåldersmänniskor; det är den krassa sanningen. Det skulle betyda ett liv utan bilar, höftledsproteser, cyklar, smartphones, pacemakrar, tunnelbanor och så vidare. Ni förstår säkert att listan går att göra oändligt lång.

Som jag nyss nämnde går utvecklingen raskt framåt. Vi upptäcker alltså fler användningsområden för våra metaller och mineral parallellt med att vi lär oss dra nytta av flera av de metaller och mineral som vi tidigare inte såg nyttan av. Detta är omständigheter som för både vår innovationsdrivna industri och vårt samhälle framåt. I många avseenden kan man med fog påstå att det också är en utveckling som tjänar hela mänskligheten väl.

Nationellt sett har den rika tillgången på metaller och mineral i kombination med flit, know-how och en fantastisk industri utgjort ett framgångsrecept för Sverige. Ingenting indikerar egentligen heller att detta inte skulle gälla även i den framtid vi kan överblicka – detta förutsatt att vi förvaltar våra tillgångar och förutsättningar på ett klokt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! I Sverige har vi god tillgång till förstklassiga råvaror. Mineraliseringarna är många, men vägen till att förvandla dessa till malm är lång, kostsam och komplex. Det måste alltså vara både möjligt och lönsamt att bryta dem. Varken höftledsproteser eller kullager växer nämligen på träd, utan man måste först hitta metallerna och sedan få lov att bryta dem. Därefter följer flera led av bearbetning, vilket vi är duktiga på i Sverige. Allt detta ger upphov till så kallade värdekedjor som är mycket värdefulla för oss som nation.

Tidöpartierna tagit fasta på att detta är viktigt och att Sveriges ställning som gruvnation behöver stärkas. Även om vi inte är helt överens om precis allt är det tydligt att arbetet går i rätt riktning och att signalerna till såväl industri som omvärld är att vi strävar efter att nå en högre självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.

Att vi i ett läge då det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad är beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö eller mänskliga rättigheter är obefintlig är inte rimligt, i synnerhet i de fall då samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.

Regeringen har inrättat såväl ett regelförenklingsråd som ett implementeringsråd, och vi hoppas att dessa på sikt kommer att ta fram förslag som innebär att överimplementering av EU-regler kommer att vara ett minne blott.

Miljötillståndsutredningen är på väg att resultera i en proposition som sannolikt kommer att innebära en rad viktiga förändringar för gruvnationen Sverige. Jag måste dock understryka att det är lång väg kvar innan vi kan ta del av slutprodukten, så även om jag ser fram emot denna proposition med tillförsikt väljer jag att inte ta ut några segrar i förväg.

Jag utgår emellertid från att vi är på väg mot tillståndsprocesser som kommer att upplevas som mer transparenta och rättssäkra, ha tydligare tidsgränser och vara delvis annorlunda strukturerade. Jag förutsätter att man kommer att landa i förslag som innebär att det tidigare i tillståndsprocessen kommer att prövas om en inlämnad ansökan är komplett så att eventuella kompletteringar kan krävas in innan prövningen sker. Detta skulle innebära färre avbrutna och förhalade miljötillståndsprövningar.

Det är min förhoppning att mycket av det som nu är på gång på det mineralpolitiska området faktiskt på allvar kan stärka Sverige som gruvnation.

Som kuriosa i sammanhanget kan jag nämna att jag inför dagens debatt roade mig med att göra en liten historisk tillbakablick. Jag tittade på Sverigedemokraternas mineralpolitiska kommittémotion från 2021/22, alltså vår sista motion på området före valet 2022. Jag kunde då konstatera att av den motionens 19 yrkanden är åtminstone 13 nu på ett eller annat sätt på väg att genomföras som ett led i Tidöpartiernas samarbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! En ny tid innebär nya utmaningar och kräver nya lösningar och därmed också en ny politik. Nya kunskaper och insikter tillsammans med ett nytt och osäkert geopolitiskt läge sätter fingret på vår egen förmåga till självförsörjning såväl inom nationen som tillsammans med våra närmaste handelspartner inom Europeiska unionen.

Pandemin för några år sedan visade att formuleringar i lagstiftningen som reglerar prospektering inte alls var anpassade för en kris, och det förbud mot prospektering efter kol, gas och olja som den förra regeringen införde vittnar om den aningslöshet som rådde före Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina. Ur beredskapssynpunkt är det i alla fall min och Sverigedemokraternas övertygelse att det var ett dumt beslut som borde rullas tillbaka. Lagstiftningen på området måste vara utformad så att den inte hämmar Sverige i kris eller krig.

Tidigare regering införde också restriktioner mot att utvinna metaller och mineral ur alunskiffer, och jag frågar mig varför. Jag förstår att det är komplext och komplicerat att utvinna råvaror ur alunskiffer på ett sätt som inte innebär en miljörisk, men det är ju därför vi har miljöbalken. Vår uppfattning är att det är utmaningar och svårigheter som är innovationsdrivande. Miljöbalken ska sätta ramarna för vilken miljöpåverkan som är godtagbar eller inte – detta oavsett vilken berggrund eventuell brytning sker i. Punkt.

Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser att den är bra, även om de också uttrycker att den kan moderniseras eller förtydligas. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att företagen sedan har att förhålla sig till det?

Kan man sedan visa att man kan utveckla tekniker och metoder för brytning i utmanande berggrunder är det väl något vi ska applådera, inte förbjuda. Det är så man stimulerar till innovation.

Ett annat olyckligt beslut som inte kan förbises i denna debatt är det så kallade uranförbudet som infördes 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen. Vi var emot det 2018, och vi är fortfarande emot det 2025. Om inte gamla argument om att Sverige är en kärnkraftsnation som skulle kunna vara självförsörjande på uran räcker finns det nya argument. Vi vet att prospekteringsföretagen har allt svårare att finna eftertraktade, sällsynta jordartsmetaller, och uran är en viktig ledmetall som lite enkelt uttryckt ofta förekommer där det man egentligen letar efter också finns fast i lägre koncentration. Därför är det mycket tillfredställande att regeringen nu, med stöd av Sverigedemokraterna, är på väg att göra lättnader i uranförbudet.

Det faktum att vi sedan den förtida avvecklingen av svenska kärnkraftsreaktorer har sett de högsta elpriserna i Sverige någonsin har fått Tidöregeringen att landa i att ny kärnkraft behövs. Varför då inte öppna för att förse dessa reaktorer med inhemskt bränsle? Det faktum att Sverige är en modern gruvnation med en hård miljölagstiftning bäddar för att vi skulle kunna göra det här på bästa tänkbara sätt. Finns det verkligen goda skäl för att vi alltjämt ska vara importberoende av ett bränsle som finns i vår egen berggrund?

Fru talman! Slutligen vill jag betona vikten av att regeringen noga överväger att se över de regelverk som reglerar ersättningen till markägare och berörda kommuner och regioner. Det kan inte nog betonas hur viktigt detta är för att skapa social acceptans hos dem som påverkas mest av de ingrepp i miljön det faktiskt handlar om. När vi debatterade regional utveckling i kammaren för en tid sedan blev det också tydligt att det finns allt fler förslag från riksdagens partier som går i denna riktning. Även om förslagen och lösningarna skiljer sig åt är det tydligt att syftet är detsamma. Jag är övertygad om att Sverigedemokraternas förslag om en regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar skulle kunna bidra på ett positivt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det viktigaste medskicket i sammanhanget är dock att det är dags att lokalsamhällena kompenseras bättre än i dag, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten sker.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag dragit över min föranmälda talartid och avslutar med att påpeka att jag givetvis står bakom Sverigedemokraternas samtliga reservationer i betänkandet men nöjer mig med att yrka bifall till reservation 13, i enlighet med överenskommelsen om att yrka bifall till endast en reservation per parti.