Herr talman! I dag ska vi diskutera en fråga som kanske är en av de viktigaste som vi över huvud taget har att behandla under mandatperioden – rekryteringen av barn till grov kriminell verksamhet.

Jag tror att det är få av oss som har lämnats oberörda av de rapporter som vi får. Vi ser att barn rekryteras i ung ålder på sociala medier och till och med i våra skolor för att utföra grova våldsbrott och mörda andra människor för pengar.

Många av oss, inte minst jag, blev särskilt berörda av den rapport vi fick från polisen tidigare i år. Där sa polisen att ett av de största problemen, en av de största svårigheterna och ett av de största hindren för att bryta gängkriminaliteten är att det finns en närmast outsinlig källa av unga människor, barn, som är beredda att rekryteras in i gängkriminalitet och begå de mest grova våldsbrott för pengar.

Inte minst som pappa till två pojkar berörs man av det här. Det är ett av vår tids mörkaste och mest allvarliga problem. För många av oss framstår det nog som närmast overkligt; man har svårt att tro att det ens kan vara på det här sättet. Men det är på det här sättet.

Vi är skyldiga – vi som sitter här inne och hela vårt samhälle – att göra allt vi kan, samla samhällets resurser och ta krafttag för att bryta trenden. Jag menar att detta är något som ligger på alla våra partiers ansvar, oavsett om man är en del av regeringsunderlaget eller av oppositionen. Det är ett ansvar som åligger de myndigheter som jobbar med de här frågorna. Det är ett ansvar som ligger på civilsamhället och inte minst på föräldrarna. Vi måste tillsammans mobilisera samhällets resurser för att bryta rekryteringen av barn till grov kriminalitet.

Regeringen genomför nu en hel del saker på det här området, just för att det är så viktigt. Tidöavtalet innehåller det mest omfattande program på rättsområdet som någonsin har genomförts i vårt land, i varje fall i modern tid. Det är den största satsning på rättsväsendet som vi någonsin har genomfört.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

I arbetet har vi tre prioriteringar. Det handlar om att slå mot våldet, alltså att stoppa våldet i så stor utsträckning som det bara går för att skydda människor, potentiella brottsoffer, från att bli drabbade. Det handlar också om att strypa den kriminella ekonomin. Det är den som möjliggör det här, och den tilläts växa med 100–150 miljarder under den förra regeringen. Vi måste bryta den, för det är där pengarna finns, och det är det som driver mycket av kriminaliteten. Den tredje prioriteringen är alltså att bryta rekryteringen av barn till grov kriminalitet.

Vi tycker att det är väldigt bra att Riksrevisionen har gjort denna granskning och gått igenom och tittat på hur samhället jobbar med de här frågorna. Gör vi tillräckligt? Är vi tillräckligt effektiva? Föga förvånande kommer Riksrevisionen fram till att det inte är så. Det är klart att vi måste göra mer i frågan. Det finns en lång rad frågor och en lång rad med åtgärder som vi måste vidta. Det finns inte en quickfix för det här, utan det är en massa olika saker som måste komma på plats.

Om man ska välja ut en sak som är särskilt viktig – även om jag tycker att det är svårt – blir det att bryta sekretessen mellan olika myndigheter. Polis, socialtjänst och skola måste prata med varandra för att så tidigt som möjligt kunna bryta en kriminell karriär, gärna innan den ens har påbörjats.

Därför inför vi nu ett antal olika nya regler kopplat till detta där vi ser till att man tar ned trösklarna. Myndigheterna kommer att kunna prata med varandra på ett helt annat sätt. Det kommer till och med att bli en skyldighet i vissa fall, inte minst för rektorer, att ta kontakt med polisen och informera dem om det till exempel pågår rekrytering till gängkriminalitet på en skola eller om människor begår brott på skolområdet.

Det här kan man egentligen tycka är en självklarhet. Det är kanske en av de viktigaste uppgifter som en rektor har att upprätthålla ordning och reda och trygghet på en skola. Det är klart att en rektor måste ha kontakt med polisen om det begås grova brott på skolan. Varför har inte det här varit en självklarhet tidigare?

Svaret på den frågan är att det inte finns enighet här inne i kammaren om detta. Det finns flera oppositionspartier som motsätter sig det här. De tycker inte alls att rektorerna ska ha någon skyldighet att ha en dialog med polisen. Nu när vi diskuterar just rekrytering av barn till grov kriminalitet skulle det vara väldigt intressant att höra från de partier som är emot detta vad de tycker att man ska göra i stället. Ska vi alltså inte ha öppna spjäll mellan skola, socialtjänst och polis så att vi så snabbt som möjligt kan bryta kriminella karriärer? Jag tror att det är en av de viktigaste åtgärder som vi över huvud taget kan genomföra.

Andra saker som vi har gjort handlar till exempel om att möjliggöra avlyssning av människor som är yngre än 15 år. Det finns de som har höjt röster om att det är integritetskränkande och att man därför inte ska göra det. Vi ska inte avlyssna barn, anser de. Men faktum är att det hjälper oss att i ett så tidigt skede som möjligt fånga upp de människor som annars hade hamnat i kriminalitet.

Man kan prata om integritet i de här fallen. Men vad är egentligen mer integritetskränkande än att som barn – när man själv kanske inte riktigt har ett konsekvenstänkande och förstår vad man gör – snärjas av ett kriminellt gäng och begå handlingar som man aldrig kan göra ogjorda? Man får mer eller mindre sitt liv förstört därför att man antingen så småningom blir ett offer för gängen eller gör saker som man kommer att straffas för och som kommer att påverka ens liv i många år framöver. Vad är mer integritetskränkande än detta? Det kan inte vara mer integritetskränkande att samhället och vuxenvärlden tar sitt ansvar och kliver in med full kraft så fort som möjligt och gör något åt det här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

Polisen skriver på sin hemsida att barn och unga används som utförare inom den grova organiserade brottsligheten eftersom de riskerar lägre eller inga straff på grund av sin låga ålder.

Därför är det så viktigt att vi ser över både straffmyndighetsålder och straffrabatter. Det är trots allt så att unga människor begår väldigt grova brott, och många gånger kan samhällets fulla resurser sättas in först när en ung människa hamnar hos polisen. Då kan man använda sig av tvång, och det krävs inte längre samtycke. Ofta är det detta som krävs för att bryta en kriminell karriär.

Vi gör också förändringar i socialtjänstlagen och på andra sätt som innebär att man även från det sociala hållet kommer att kunna använda sig av det som kallas för mellantvång, alltså att inte behöva samtycke av vare sig vårdnadshavare eller barn. Man kommer i och med detta att kunna vidta åtgärder på ett mycket mer kraftfullt sätt än tidigare.

Förebyggande arbete och repressivt arbete är inte olika saker här, utan de måste gå hand i hand. Vi måste mobilisera både rättsstaten, kriminalstaten och socialstaten samt naturligtvis föräldrarna mot detta. Familjen har en enormt stor betydelse när det kommer till att förebygga brottslighet.

Regeringen avsätter nu 400 miljoner per år för att stödja föräldrar som kanske har barn som har hamnat snett eller fel. Jag tror att det är en åtgärd som kommer att få väldigt stor betydelse, för familjen är den kanske viktigaste faktor för att förebygga brott som vi över huvud taget har.

Vi gör en enorm satsning på detta. Vi ska bryta trenden, och vi ser redan nu resultat. Vi ser att dödsskjutningarna minskar. Vi ser att uppklaringsgraden av grova skottlossningar i gängmiljö har ökat från 25–30 procent för två år sedan till 70 procent i dag. Detta är väldigt glädjande, och vi ska fortsätta på det sättet. Det är vårt ansvar att bryta den här utvecklingen, och det kan vi göra om vi gör det kraftfullt tillsammans.

(Applåder)