Herr talman! Tack, Rasmus Ling, för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Till att börja med vill jag bara bekräfta betydelsen av att vi har ett starkt och robust lagråd i våra lagstiftningsprocesser.

När det gäller historiebeskrivningen ger jag Rasmus Ling rätt, och detta säger jag inte för att recensera utan bara som en redogörelse för hur det faktiskt har varit: Traditionellt sett har det varit socialdemokratin som har kommit in från ett ganska tydligt folksuveränitetshåll och velat undvika vad man har uppfattat vara risken för att jurister som inte är folkvalda får för stort inflytande på bekostnad av de folkvalda.

Mot detta har väl stått en sorts maktdelningsperspektiv där man ser att olika delar av vår demokratiska rättsstat spelar en viktig roll också när det kommer till lagstiftningsfrågorna. Det inkluderar också möjligheten att ha en mer robust förhandsgranskning i form av ett lagråd, i synnerhet när det gäller att belysa lagstiftningsförslag från grundlagssynpunkt eller grundläggande fri- och rättighetssynpunkt. De framsteg som har gjorts senast med 2009 års reform på det här området har varit viktiga för att ge Lagrådet den ställning som Lagrådet rätteligen ska ha.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller reformambitionen är den intakt. Jag satt själv med i den senaste grundlagskommittén. Kommittén hade kanske inte uttryckligen detta på sitt bord enligt de direktiv som kom från den föregående regeringen, i vilken också Miljöpartiet ingick, men några av oss förde in frågor i Grundlagskommitténs arbete. Det resulterade bland annat i ett förslag som jag själv förde fram i den kommittén, nämligen att Lagrådets yttrande också ska inhämtas över frågor som är rör fri- och rättighetsfrågor i 2 kap. regeringsformen - det finns, tycker jag, en logik i att Lagrådets roll är särskilt betydelsefull just när det kommer till grundläggande fri- och rättighetsfrågor.

Det förslaget fick också gehör och finns med i Grundlagskommitténs förslag som vi bereder just nu. Utan att föregripa den beredningen talar väl en hel del för att det kanske kommer med i det som vi så småningom lägger på riksdagens bord, vilket är ett uttryck för att förstärka Lagrådets roll inte minst när det kommer till grundläggande fri- och rättighetsfrågor.

Hur ska man då hantera Lagrådets yttranden i praktiken? Det är helt riktigt att jag vid ett antal tillfällen i opposition har varit väldigt kritisk till hur tidigare regeringar har hanterat i synnerhet den mest långtgående kritiken från Lagrådet. Ett exempel nämnde Rasmus Ling själv, nämligen hanteringen av Cementa på Gotland med väldigt fundamentala invändningar. En annan sådan fråga gällde de så kallade ensamkommande, där Lagrådet skrev att "gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas".

Detta betyder naturligtvis inte att man ska ha en rigid hållning till varje yttrande. Man måste värdera och analysera yttrandet och sortera upp vad som är fundamentala invändningar vad gäller grundläggande fri- och rättigheter och rättssäkerhet å den ena sidan och mer processuella eller lagtekniska synpunkter å den andra, där det är naturligt att de grundläggande rättighetsinvändningarna väger väldigt tungt.

Om jag ska ta ett konkret exempel för att kvittera det som Rasmus Ling tog upp, alltså de så kallade säkerhetszonerna, är det helt riktigt att Lagrådet efterfrågade en tidsbegränsning. Vad vi åstadkom var i praktiken precis det som Lagrådet efterfrågade: Vi angav en tidpunkt vid vilken den här lagstiftningen ska utvärderas, vi beskrev processen för hur det ska gå till och vi avslutade med att säga att om utvärderingen ger vid handen att lagstiftningen inte håller måttet ska den heller inte finnas kvar.