Herr talman! Först och främst vill jag understryka det som sades här tidigare: Att Ungern avviker från den gemensamma linjen är allvarligt, men låt nu inte Ungern vara den definierande punkten i europeisk politik! Ungern är den avvikande punkten i europeisk politik. Det är viktigt att säga. Men om vi alla ägnade all vår möda enbart åt Ungern skulle nog ingen bli gladare än Ungern, så låt oss inte göra det.

Jag delar också bilden att det finns opinioner runt om i många europeiska länder som gör att den enighet vi nu har inte alls är självklar utan mycket väl kan komma att prövas när vi går närmare olika former av fredsförhandlingar. Jag vill ta fasta på detta och ta fasta på ett fint samarbete med europeiska länder utanför EU, vilket gör Europas samlade arbete starkare. Det är viktigt.

Jag glömde säga det tidigare: Turkiet var inte uppe på agendan, men Turkiets agerande nu väcker många frågor om landets syn på rättsstaten. Jag är övertygad om att vi kommer att komma tillbaka till Turkiet, inte minst eftersom Turkiet formellt är kandidatstatusland till EU. Det väcker många frågor, och jag är mycket bekymrad över det som händer där just nu.

Det är samma sak med Syrien; vi hade inte heller det nämnvärt uppe på agendan, men vi har pratat om det förut. Det är alldeles uppenbart att det har vänt efter de förhoppningar som ändå fanns under en tid. Då uttryckte vi oss alla försiktigt optimistiskt, kan vi kanske kalla det, och nu har det vänt till att vi uttrycker oss både något mindre försiktigt och något mindre optimistiskt. Vi är ganska bekymrade över det som händer olika minoriteter, inte minst kristna minoriteter, i Syrien.

I grund och botten skulle jag säga att de frugala länderna är fortsatt frugala om man menar detta att inte ständigt ta på sig nya uppgifter. Både Finland och Danmark har definitivt svängt när det gäller försvarsfrågor och har uttryckligen motsatt uppfattning. Min bild är att Tyskland, Nederländerna och några länder till fortsatt tycker som vi.