Herr talman! Tack, statsministern, för en informativ återrapport!

Vid den förra återrapporten för två veckor sedan talade statsministern och jag om behovet av en starkare europeisk försvarsindustri. Därefter, faktiskt så sent som i går kväll, släppte Svenska Dagbladet en artikel på just detta ämne. Där intervjuades bland annat generalsekreteraren för försvarsföretagens branschorganisation SOFF, som talade om ämnet.

Han nämnde att de flesta beställningar som görs sträcker sig över två till fyra år, medan branschen anser sig behöva beställningar som sträcker sig över sex till åtta år för att våga expandera. Problemet uppgavs i mångt och mycket bestå av att Europas militärer mestadels bara köper mer av det man redan har. Man fyller på i ladorna efter att ha skickat grejer till Ukraina medan man i alltför liten utsträckning beställer ny, mer modern teknologi.

Här har vi alldeles uppenbart ett problem. Europeisk försvarsindustri inte bara tvekar inför att expandera i nödvändig utsträckning, utan Europa riskerar dessutom att i en framtida konflikt inte vara så modernt och teknologiskt rustat som vi skulle kunna vara. Om det är någonting som historien har lärt oss är det att i krig är det allt som oftast den sida som har den bästa teknologin som vinner.

Genom det svar jag fick från statsministern i förrförra veckan vet jag redan att såväl statsministern som statsministerns kollegor tar frågan på stort allvar. Inte desto mindre vill jag fråga hur statsministern ser på Sveriges och Europas möjligheter att på allvar få fart på produktionen av högteknologisk militär materiel. Kulor och artillerigranater i all ära, men nästa generations krig kommer att kräva mer än så.