Fru talman! Det har talats mycket här i dag, både från mina socialdemokratiska kamrater och från den liberale arbetsmarknadsministern, om det skakiga omvärldsläget. Det kan man väl hålla med om. Jag tyckte att arbetsmarknadsministern var ganska diplomatisk när han sa att den amerikanske presidenten är mycket i medierna och att det är det som är problemet. Det är kanske att han gör andra saker när han väl är i medierna som är det stora problemet, men jag förstår att man inte vill hamna i konflikt med Utrikesdepartementet när man är arbetsmarknadsminister. Jag ska inte gå vidare in på det.
I arbetsmarknadsministerns svar på interpellationerna säger han att enligt regeringens senaste prognos i december 2024 förväntas en gradvis återhämtning på arbetsmarknaden påbörjas redan under 2025. Det har hänt ganska mycket sedan december 2024, och det känns som att den prognosen kanske redan i många delar är obsolet och att vi får dras med lågkonjunkturen längre.
Då kan det finnas anledning att pröva en rad olika åtgärder. Jag vet till exempel inte hur arbetsmarknadsministern ställer sig till vårt förslag om ett körkortslyft, som ledamoten Birinxhiku tog upp. Jag förstår att ministern här i dag inte kommer att säga ja eller nej, men det kanske i alla fall är något som man kan kika på.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är ju en exceptionell situation vi har, skulle jag vilja påstå. Pandemin var en hälsokris som mer eller mindre ledde till nedstängning av samhället. Nu har vi en arbetslöshet bland ungdomar som nästan är i paritet med den, trots att vi inte har den typen av situation. Det är ganska allvarligt.
Det är också en ganska prövande tid för många unga. Det jag sa i mitt förra inlägg om att man har svårt att få bostad och liknande saker hänger ju mycket ihop med arbete. Vi skulle kunna ha en hel debatt om osäkra anställningar och vad det gör med ungas möjlighet att få bostad, men har man inget arbete alls är det ännu svårare.
Dessutom blir det allt svårare att få ett arbete. Jag besökte Bromölla kommun för några veckor sedan och träffade arbetsmarknadsenheten där, som arbetar en del med unga. Bromölla har tyvärr en utveckling med stigande arbetslöshet och stigande ungdomsarbetslöshet. Där hade det kommit fram att när unga i Bromölla sökte anställning inom handeln, alltså hos stora kedjor som Willys och Ica, fick de göra ett IQ-test, ett personlighetstest och det vanliga med cv och personligt brev. De fick dessutom i vissa fall spela in ett klipp där de skulle pitcha sig själva till arbetsgivaren. Det är ganska svårt att få ett jobb om man utsätts för detta när man är 19 år och söker sitt första arbete på Axfood.
Att vi har detta stora arbetsutbud för unga och samtidigt gör det så svårt att få ett jobb är verkligen ett problem. Där behöver man fundera över hur man ska göra.
Jag har också besökt en annan skånsk kommun som har problem med arbetslöshet, nämligen Perstorp. Det är den kommun i Sverige som har högst arbetslöshet. Där har man också problemet att unga inte får arbete. Vi kan ha långa diskussioner om varför det är så, men där lyfte man till exempel att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka pengar till staten varje år samtidigt som det inte finns någon lokal arbetsförmedling i Perstorp. Det skulle kanske kunna vara en tanke att göra en riktad insats i kommuner som Perstorp där man har hög arbetslöshet. Nu har Arbetsförmedlingen pengar som de skickar tillbaka varje år. Varför inte då etablera Arbetsförmedlingen under en period i kommuner som Perstorp för att försöka få ned arbetslösheten? Nu lämnas detta i knät på kommunerna, och det är en besvärlig situation.
Det är också så att unga inte är en homogen grupp – det har inte heller arbetsmarknadsministern påstått, men jag vill ändå ta upp det. Unga i Stockholm och unga i Perstorp, i min hemkommun Ystad eller var det nu kan vara kan ha helt olika utmaningar. I Perstorp finns till exempel ingen pendlingskultur. Industrin har alltid varit stor i Perstorp – det här vet arbetsmarknadsministern också – och människor har varit vana att arbeta där. Att då ställa om sitt liv och pendla till exempelvis Helsingborg är faktiskt ganska stort för många. Dessutom kan avgifterna vara ganska stora. Man får ligga ute med 240 kronor tur och retur för att ta sig till Helsingborg.
Jag skulle vilja höra fler åtgärder från arbetsmarknadsministern, helt enkelt.