Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Den interpellationsdebatt som vi har just nu berör en av vår tids absolut största samhällsutmaningar, nämligen ungdomsarbetslösheten. Vi har i Sverige en situation med en i det närmaste skenande ungdomsarbetslöshet, som har framhållits här tidigare flera gånger. Ungefär var fjärde ung i det här landet är arbetslös. Det är inget annat än ett katastrofalt misslyckande.

Dessutom är trenden negativ. Vi har en situation i Sverige där allt fler unga blir arbetslösa i stället för en utveckling som går i en positiv riktning. Vi har en ungdomsarbetslöshet som snart är uppe på pandeminivåer, precis som Jonathan Svensson nämnde. Det är som när pandemin härjade som allra värst. Då stängde restaurangerna klockan 20 och det var så glest mellan kaféborden att man knappt kunde sitta på fiken. På den nivån är det nästan nu när det kommer till ungdomsarbetslöshet. Det är faktiskt hårresande.

Men låt oss färdas en bit söderut, till mitt och arbetsmarknadsministerns hemlän Skåne. Där är den så kallade vanliga arbetslösheten högst i landet. Enligt Arbetsförmedlingens siffror, som brukar ligga något lägre än SCB:s eftersom man mäter lite olika, uppgår arbetslösheten i Östra Göinge till nästan 20 procent, i Landskrona till 13,2 procent och i Burlövs kommun till nästan 15 procent, för att nämna några exempel. Detta är inget annat än ett misslyckande, och det är dessutom farligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet att arbetslösheten och känslan av att inte vara en del av samhället kan leda till något mycket värre. Vi vet att avsaknaden av tillhörighet – ett arbete ger oftast en känsla av tillhörighet – innebär att människor isolerar sig. Isoleringen kan i sin tur leda till väldigt farliga och skadliga konsekvenser både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Samtidigt som vi har en situation med en skenande ungdomsarbetslöshet vet vi att den psykiska ohälsan breder ut sig bland unga. Vi vet att allt fler unga får allt svårare att skaffa sig en bostad och ännu svårare att faktiskt köpa en bostad. Vi vet att fler unga allt längre blir beroende av sina föräldrar när det gäller både boende och ekonomi, för att klara sin försörjning.

Statsministern sa i sin regeringsförklaring i september förra året att det ljusnar för Sverige. Vem ljusnar det för egentligen? Jo, det ljusnar för dem som redan har, som får ta del av regeringens skattesänkningar för de allra rikaste. Det ljusnar inte för Sveriges unga, som konstaterar att de inte får vare sig jobb eller bostad.

Fru talman! Jag roade mig lite i eftermiddags med att läsa ett interpellationssvar från arbetsmarknadsministerns företrädare från november 2023. Där talades det om utbildning men också om den liberala paradgrenen skattesänkningar, särskilt för dem som redan har allra mest.

Sedan dess har arbetslösheten skenat och ungdomsarbetslösheten har, som vi har konstaterat flera gånger här i kväll, nått nya nivåer.

Att göra samma sak om och om igen – lite som ledamoten Vencu Velasquez Castro var inne på – men förvänta sig nya resultat är väl vad man brukar kalla definitionen av galenskap. Regeringens medicin mot ungdomsarbetslösheten är dock konstant. Det som också är konstant är de stigande kurvorna på Arbetsförmedlingens och SCB:s powerpointpresentationer över ungdomsarbetslösheten.

När är arbetsmarknadsministern och regeringen beredda att pröva åtgärder som kan ha en positiv effekt på ungdomsarbetslöshetens utveckling, i stället för den negativa effekt vi kan se nu?