Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Den bräckliga vapenvilan i Gaza är bruten, och de israeliska bomberna faller åter över Gaza. Sjukhus, skolor och bostäder ligger redan i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten av oro för sin egen och familjens säkerhet. Minst ytterligare tusen döda kan läggas till de 50 000 som redan har mist livet i detta brutala folkmord. Situationen är mer än katastrofal.

Samtidigt förvärras situationen på Västbanken för varje dag. Bosättare och israelisk militär hotar, dödar och driver palestinier på flykt. 30 000–40 000 människor har fördrivits från flyktingläger på norra Västbanken av israelisk militär, och deras bostäder jämnas med marken.

I en situation när stödet till Palestina är viktigare än någonsin väljer Sverige att stoppa stödet till FN-organet UNRWA samt dra ned på stödet till viktiga rättighetsorganisationer. Det är ett dråpslag mot miljontals palestinier i Gaza, på Västbanken och i flyktingläger runt om i regionen. Den svenska regeringen väljer också att ta bort den speciella strategin för Palestina och i stället inkorporera Palestina i en biståndsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika. Det innebär att minska fokuset på Palestina som område samtidigt som biståndsmedel till Palestina skärs ned.

I den nya strategin nämns inte ockupationen över huvud taget, vilket är oerhört märkligt. Ekonomisk utveckling betonas samtidigt som ministern i sitt svar säger att Sverige inte har erkänt ockupationen. Det är bra. Men varför nämns inte den israeliska ockupationen i strategin? Ockupationen är det största hindret för fred, frihet, ökad demokrati och hållbar ekonomisk utveckling i Palestina. Det går inte att tala om företagsamhet, handel och utveckling utan att ha ockupationen i centrum. Ockupationen hindrar varje dag ekonomisk utveckling i Palestina.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När jag besökte Palestina för några år sedan träffade jag en ölbryggare som berättade att han var tvungen att lasta om varenda öllåda gång på gång från en lastbil till en annan för att komma förbi olika hinder och vägspärrar. Det var naturligtvis oerhört dyrt. Det är bara ett konkret exempel av många.

Att främja ekonomisk utveckling på Västbanken är viktigt, men det måste kopplas till ansvarskrävande och att motverka de konkreta dagliga konsekvenserna av ockupationen, till exempel att människor hindras från att nå sin mark, sin skola eller sin näringsverksamhet. Om strategin inte kan benämna ockupationen landar man helt fel i arbetet. Varför nämns inte den grundläggande orsaken till konflikten i strategin? Jag vill ha svar på den frågan.

Den nya strategin lägger stort fokus på ekonomisk utveckling och hälsa tillsammans med mänskliga rättigheter och ansvarsutkrävande. I detta uppstår ett annat problem eftersom det är en ockupationsmakt som bär ansvar för den civila befolkningens grundläggande behov, inte utländskt bistånd.

Sveriges bistånd ska bidra till fred och frihet och inte riskera att täcka Israels kostnader för ockupationen. Det svenska stödet borde fokusera på att främja demokratisk utveckling, få slut på ockupationen och de illegala bosättningarna och främja en tvåstatslösning. Varför har ni då dragit in stödet till UNRWA och rättighetsorganisationer i Palestina och Israel som jobbar för en sådan utveckling? På vilket sätt kan statsrådet och Sveriges regering garantera att svenskt bistånd inte används för att täcka kostnader som egentligen ligger på den israeliska ockupationsmakten?