Fru talman! Jag tackar för ytterligare svar.

Det är bra att ministern står upp för tvåstatslösningen. Men ministern förklarar fortfarande inte varför den israeliska ockupationen inte nämns i strategin. Den är ju helt avgörande. Ockupationen hindrar all ekonomisk utveckling för Palestina. Det finns många exempel på det. Restriktioner och indragna arbetstillstånd har lett till att nära en halv miljon arbetstillfällen har förlorats i den palestinska ekonomin sedan den 7 oktober 2023.

En annan avgörande faktor är de illegala bosättarna, som ofta etablerar sig på strategiska platser där de hindrar palestinskt liv, jordbruk och boskapsskötsel. Följeslagarprogrammet rapporterar om familjer som på grund av bosättarvåld och trakasserier inte längre kan ta ut sina djur på bete. I stället måste de hålla djuren i hägn och köpa in foder, vilket gör att de går med förlust och att det blir mycket dyrare.

Bosättarnas agerande är inte bara en fråga om våld utan också ett hinder för en framtida fredslösning och för ekonomisk utveckling här och nu. En förutsättning för all utveckling på Västbanken och i Gaza är att ockupationen upphör. Den israeliska ockupationen är den grundläggande orsaken.

I biståndsstrategin betonas att den bilaterala verksamheten i Palestina ska syfta till en demokratisk utveckling och en framförhandlad tvåstatslösning i enlighet med folkrätten. Det är bra. Därför är det svårbegripligt att man tar bort stödet till organisationer som jobbar just för en sådan utveckling.

UNRWA är helt centralt i detta arbete. UNRWA har sedan 1949 FN:s mandat att bistå palestinska flyktingar i hela regionen. Ingen annan organisation har mandat eller kapacitet att ersätta UNRWA, som har en infrastruktur för utbildning, hälsovård och humanitärt bistånd som är anpassad till de palestinska flyktingarnas behov. Sverige bör med omedelbar verkan återuppta stödet till UNRWA.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sveriges regering har dessutom dragit in stödet till en rad viktiga rättighetsorganisationer i Palestina och Israel. Det riskerar att slå undan benen för arbetet med mänskliga rättigheter och internationell rätt.

Att dra in bistånd till rättighetsorganisationer, så som nu sker, är kontraproduktivt och strider mot både ambitionerna i regeringens reformagenda och den aktuella biståndsstrategin. I biståndsstrategin för Mellanöstern och Nordafrika går det till exempel att läsa att Sidas verksamhet ska bidra till stärkt kapacitet hos människorättsförsvarare, civilsamhälle och medier i syfte att främja demokratisk utveckling samt ökad respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Ekumeniska följeslagarprogrammet är ett program under Kyrkornas världsråd som har förlorat sitt stöd. De har funnits på plats i över 20 år med sina internationella observatörer från hela världen som kommer till Västbanken för att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet, dokumentera människorättsöverträdelser och visa stöd för palestinska och israeliska organisationer och individer som arbetar för en fredlig lösning av konflikten. Följeslagare har bland annat vandrat med palestinska skolelever förbi militära vägspärrar på väg till skolan.

Sida har även dragit in stödet till åtta palestinska och israeliska rättighetsorganisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, en tvåstatslösning och en fredlig utveckling. Det är bland annat organisationerna B’Tselem, Al-Haq, Al Mezan Center for Human Rights, Palestinian Centre for Human Rights med flera.

Mot vilken bakgrund har statsrådet och regeringen beslutat om slopat stöd till de här rättighetsorganisationerna? Regeringens reformagenda lyfter ju fram stark kapacitet för god samhällsstyrning, demokrati och rättsstatens principer samt ansvarsutkrävande och främjande av en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten, precis det arbete som de organisationerna står för. Det är svårt att förstå.